Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Har varit på Littfest i Umeå i helgen. Mycket inspirerande. Inte så megastor och utmattande som bokmässan i Göteborg. Mer fokus på böcker, inget krimskrams och överblickbar. Och prisvärd! Bara 100 spänn dan.

På torsdagkvällen var det finstämd jazzkonsert med Sarah Riedel som sjöng tonsatta dikter av Kristina Lugn. Dagen därpå var det fullt program, allt från readings av Björn Runges texter till den vassa Stina Oscarson som gjorde mos av Johan Lundberg när de pratade kulturpolitik, modererat av en amper Ulrika Knutson.

Carl Johan de Geer och serietecknaren/ prästen Kent Witti pratade om sånt man inte får säga. Roligt! Efter det kom en lågmäld och nyanserad Jason Diakité och pratade om och läste ur sin bok En droppe midnatt, en familjebiografi om rasförtryck. 1200 personer höll andan. Har snart har läst ut den. Spännande, personlig och gripande – och informativ.  I förordet kan man läsa ”Ubuntu”, som jag lärde mig i Ghana. Det betyder ungefär att vi  alla är sammanlänkade med varandra. Och döm om min förvåning när jag på nästa uppslag kunde läsa en strof ur min favoritdikt Still I rise av Maya Angelou. Jag som just har läst på om slaveriet, till min roman, fascinerades av att CG de Geer, månne en avlägsen släkting till den de Geer som var med och grundande slavfortet i Ghana, stod på samma scen som en slavättling som kanske hade skeppats ut från just de Geers fort för 250 år sedan… Undras om de tänkte på det?

En annan höjdpunkt var att se Susan Faludi i aktion. En välformulerad, stillsamt reflekterande feministisk ikon som skrivit en bok, Mörkrummet, om sin aggressive machopappa som efter 25 års tystnad hörde av sig och berättade att han  bytt kön. Intressant var också Gloria Gervitz som jag pratade med på flyget hem. Hon har arbetat på en långdikt i fyrtio år, Migrationer. Om framförallt inre migrationer. För att nämna något.

Jag arbetar nu med sista kapitlet i min roman med arbetsnamnet Systrarna Nyströms begravningsbyrå som jag skriver tillsammans med min kollega Eva Stilling. Det är fantastiskt att skriva tillsammans. Kontinuerlig kompetensutveckling och dubbelt så roligt som att skriva själv. På fredag skickar vi de tre första kapitlen till några agenter. Sedan får vi se.

Harmattàn, den torra ökenvinden från Sahara blåser över Västafrika från december till mars och skapar ett dis på himlen – och svalare väder. Juldagen firade jag med ett trettital släktingar. Gården fylldes av vuxna och barn som alla njöt av mustig, traditionell jordnötssoppa med kyckling och cassava – och grillad fisk i pepprig tomatsås med risbollar. Maten hade tillagats av de yngre kvinnorna dagen innan; husbonden hade handlat fisk och distribuerat fem fiskar var på julafton till föräldragenerationen, en traditionell julklapp i ett land där mat fortfarande är den bästa julklappen. Frapperande är hur de yngre männen och kvinnorna hela tiden servar oss lite äldre; de hämtar vatten, fyller på tallrikarna, ser efter barnen, plockar undan disk och är allmänt alerta. Som äldre åtnjuter man respekt av artiga yngre familjemedlemmar. Det är fint.

Pratade litteratur med en släkting och upptäckte flera  vita fläckar på min litteraturkarta: Chinua Achebe som det mest pinsamma exemplet. Hans roman Allt går sönder från 1958 är en klassiker och belyser kulturkrocken mellan det traditionella afrikanska samhället och den engelska kolonialmakten i en liten by i Nigeria under 1800-talet. Översatt till 45 språk och såld i över 2,5 miljoner exemplar. ”Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen”, skrev Per Westberg.

Och nu på nyårsfafton blickar jag tillbaka och inser förundrat att trots heltidsjobb har jag och min skrivarkollega skrivit klar halva boken som går under arbetsnamnet SNBB. Eller klart och klart, ett visst redigeringsarbete kvarstår.

Världen har varit så orolig detta år med miljö, flyktingar, terror och krig i fokus. Vissa har talat om att Det tredje världskriget redan är här. Men människor över hela klotet har också visat prov på engagemang och initiativkraft. Med Lasse Bergs fantastiska böcker, om människans utveckling ringande i öronen, måste jag tro på människans förmåga att lösa de problem som vi har skapat. Som komplement till det dystopiska och biologistiska vill jag avsluta med det femisistiska. Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies Tedtalk blev en bok som i december delades ut till 100 000 gymnasister i Sverige: We should all be feminsists. Makalös författare och inspiratör.

Jag önskar mina läsare en fin Nyårsafton  – och kraft att förändra vår gemensamma jord till en bättre plats under 2016.

Sara Lidman revisited

Ah, hur jag har misskött min blogg. Heltidsarbetet har verkligen slukat mig. Mellan varven håller jag mitt nya bokprojekt någotsånär flytande. Det är tur att vi är två som skriver. Man får draghjälp av varandra. Vi är snart halvvägs igenom; vi skriver vart annat kapitel och redigerar varandras texter allt eftersom. Efter sjätte kapitlet, som jag håller på med just nu, är det dags för översyn. Följer vi upp det vi planterat? Hänger berättelsen ihop? Har vi en gemensam röst trots att vi är två som skriver?

I storstan blir det mycket teater. Ett skönt sätt att bryta jobbstressen. Nu senast var det Sara Sara Sara på Stadsteatern. Av America Vera Zavala. Jag såg verkligen fram emot föreställningen. Spänd på att se hur gestaltningen av denna stora författare skulle bli. Sara Lidman.

De fyra skådespelarna fick arbeta hårt med ett manus som spretade. De försökte febrilt fånga Saras hela liv, från den 14-åriga livsbejakande, tbc-sjuka flickan, till den åldrande författaren med ekonomiska problem. Vad ville pjäsen förmedla? En författare som shoppade loss på NK, trånade efter karlar och engagerade sig i Vietnamkriget? Ja, vi människor är komplexa och motsägelsefulla, inget fel med det, men föreställningen blev nån slags tungfotad skolteater som skulle försöka undervisa en ny publik om denna författares liv, liiteratur och leverne. Jag saknade sam-vettet, esprin, det kraftfulla sättet att artikulera orden som om ingen stavelse fick glömmas bort, som om varje ord var dyrbart. Engagemanget hos en engagerad agitator som avskydde orättvisor, inte som ett manér, utan som själva lifsens rot.

Uttryck som ”flickan från Norrland” (nej, Västerbotten),”resan till Afrika” (nej, resan till Sydafrika) spädde på glappet mellan Saras medvetna förhållningssätt och Vera-Zavalas koloniala blick.

Det fanns förtjänster också, som när Sara föds fram ur faderns huvud, likt en Pallas Athena. Den tickande pendylklockan i Missenträsk, här i digital form, som hon behövde som stadga åt livet. Befrielsesången från Vietnamkriget fångade också något, liksom bilderna från Krigsmuséet som skickades runt. Själv fick jag den ikoniska bilden med den nakna flickan Kim Phúc som slitit av sig de brinnande kläderna på flykt från den fruktade napalmen. En båge gick mellan denna bild och bilden på den treårige Alan Kurdis livlösa kropp uppspolad på en strand i Turkiet, som flytt från ett annat krig, för några dagar sedan. De mediala bilderna som tränger sig genom mediabruset och får oss greppa det ogripbara. Som stannar för evigt på näthinnan.

Men jag gick från teatern med en bristkänsla. Det sprakande och ekvilibristiska språket, smeksamt nyskapande och skoningslöst kraftfullt allt beroende på situationen. Den uppfordrande blicken! Det bångstyriga håret! Viljan att göra skillnad! Känslan av att det här inte var någon liten lort, utan en riktig och fullblodig människa, tillika en av Sveriges största författare, liksom försvann på vägen. Lev! Som det står på hennes gravsten, blev bara ett tryck på en t-shirt. På Sara Lidman sällskapets hemsida får man en mer rättvisande bild av författaren.

Måtte vi få en annan föreställning om Sara Lidman som vågar ta ut svängarna, som hittar till språket och till det smittande politiska engagemanget. Så behövligt i vår tid.

Igår var jag på bokcirkel och diskuterade den 50 år gamla Samtal i Hanoi av Sara Lidman. Även om det är länge sedan boken skrevs och kriget är slut sedan decennier är temat aktuellt. Vad gör kriget med oss människor? Och hur håller man motståndet levande, mot terroriserande nationer och människor? Och var finns poesin när allt trasas sönder? Sara Lidman lyfter fram människor, episoder, berättelser, ohyggligheter och skönhet med den varsamhet och skärpa som är hennes signum. Och texten fortsätter leva långt efter läsningen. Som vanligt efter ett boksamtal blir man sugen på att genast läsa om boken. Denna gång tryfferad med nya perspektiv.

En av deltagarna vittande om hur hon hade blivit mobbad på sin arbetsplats – och använt boken som en räddare i nöden. Bara genom att läsa några rader kunde hon återfinna sin jämvikt och hämta energi i Saras ord. Hon lyfte särskilt fram ett citat:

Hennes ögon var riktade mot mig med en förtätad likgiltighet som gjorde mig genomskinlig, totalt okunnig, inte ens påbörjad. (1965:102)

Just dessa ord kastade jag mig över när jag kom hem från jobbet idag. En medarbetare med kalla ögon, exkluderande i sitt väsen, fick mig att känna just så. Väl hemma letade jag rätt på stället i Samtal i Hanoi och genast kändes det bättre. Någon annan hade upplevt detta, formulerat det – och femtio år senare skänker orden en oväntad tröst.

Direkt efter det kyliga mötet med medarbetaren hamnade jag i ett samtal med en annan medarbetare där vi samskapade en helt annan känsla. Närvaro, intresse, frågor, skratt. Så olika det kan vara.

 

Ceremonin

Var på Zita igår och tittade på Ceremonin, med underrubriken – en film om kärlek och vänskap. Regisserad av långfilmsdebutanten Lina Mannheimer. Jag gick dit med förförståelsen att det var en film om sadomasochism, med dominans och underkastelse i fokus, utifrån kretsen runt den åldrade författaren och dominatrixen Catherine Robbe-Grillet.

Det jag tog med mig hem var en vacker, sensibel, intressant film om kärlek och vänskap, men också erotik, konst, komplexitet, paradoxer, normer, identitet, åldrande och ensamhet. Den satte snurr på detta med att vara subjekt i sitt liv, längtan efter tydliga gränser och stark närvaro. Regissören fångade en sällsynt eftertänksamhet hos de intervjuade. Både intervjuerna och de filmade mer teatrala avsnitten andandes en slags exakthet, att det är noga med nyanserna. Mer om en annan slags nyanser nedan. Filmen var andlöst spännande. En för mig helt okänd värld öppnade sig.

Många har jämfört Ceremonin med Fifty shades of Grey som jag inte har sett, bara läst. Det gemensamma är förstås erotiken, men där Ceremonin utforskar och varsamt intresserar sig för människan och hennes sexuella behov och uttryck tycks Fifty shades of Grey mer cementera fördomar och exploatera människans hunger efter närhet och sexuella upplevelser i en serie clichéer.

Ceremonin för tankarna till vårt behov av ceremonier, ritualer. Att låta något bli viktigt, vackert, planerat med precision. Detta stod i stark kontrast till intervjuerna där människorna var oförställda, närvarande och vibrerande med liv.
Och så var det så berfriande att se dessa åldrande kvinnor.  Grundade i sig själva. Äntligen fria att uttrycka sig själva. Det var vitaliserande att se. Kraften hos människan. När hon inte längre bekymrar sig över hur hon ska uppfattas av andra.

Dominatrix. Är det inte Domina Mater? Längtan efter den stora modergudinnan. Jungfru Maria i en annan skepnad. Den kraftfullt kvinnliga principen?

 

Jonisk

En lätt snödimma utanför mitt fönster. Det vibrerande snöljuset kommer från alla håll.

Förbereder mig mentalt för mitt nya jobb i morgon. Det blir spännande och bra för ekonomin. Utmaningen blir att få tid till mitt skrivande. Byter adress till Kungsholmen och ser fram emot korta promenader till och från jobbet. Utsikten från mitt nya bo är bedövande vackert. Hela Stockholm breder ut sig som ett vykort. Stadshuset som en fyr i natten.

Har ätit middag med min nya våningskamrat. Långa vindlande samtal. Så roligt det känns att träffa en helt ny människa, som fäster så bra i min och som generöst delar sitt boende med mig. Förra gången vi sågs letade vi efter ett ord för att inte vara insmickrande, men krävande, utmanade, i sig själv – inte bitter men med en riktad, bestämd energi – jordad, precis som Carolina Benedicks Bruce.

Lyssnade på Stil på eftermiddagen, efter en omtumlande båtresa i grov sjö över havet. Programmet handlade om Joni Mitchell, av den stilsäkra Susanne Ljung – och då tänkte jag att jonisk kanske är ordet vi söker. Inspirerad av Joni och Yoni, det hinduiska ordet för vulva. Ett ord med integritet, styrka, lust utifrån en övertygelse, en vilja. Du är så jonisk/yonisk!

Monumentet

Har varit i Köpenhamn på vernissage. Inte vilken vernissage som helst, utan Charlottenborgsfondens stora vårutställning. Förra året fick konstnärsparet Maja Qvarnström och Erik Lagerwall det prestigefyllda solopriset. I år hade de en egen avdelning på Charlottenborg för sin installation i papp i naturlig skala.

Konsthallen är sprängfylld med människor. Till installationen ringlar en lång kö. Bara sex i taget får gå in. Varje grupp får stanna i max tre minuter. Det skapar en väntan, en förväntan. Andrum.

Det första man ser är en fem meter hög obelisk, ett bekant objekt i stadsrummet. Alla dessa monumentala skulpturer resta till minne av någon, något. Till vänster står en byggnadsställning och en spann. Arbete pågår. Monument, tänker jag när jag långsamt går över de vackra blågråskimrande gatstenarna in i nästa rum. Där sitter två män och två kvinnor och äter en måltid vid ett rustikt furubord; på tallrikarna ligger mat – korv och potatis? Där finns också kaffekoppar, ölglas, två kastruller med lock, några ölburkar och några ljusstakar och bestick förstås. Det tycks föreställa en lunchpaus mitt i arbetet. Männen och kvinnorna är böjda mot varandra som i ett samtal, mobilerna är på laddning, på väggen hänger en tavla med en fågel, en frihetssymbol, uppspikad, på golvet står en sopborste och en sopskyffel. Där finns också vita liljor, den klassiska konstsymbolen för renhet, det jungfruliga. Utanför fönstren med randiga gardiner finns en annan verklighet, gavlar av hyreshus skymtar. Tankarna fladdrar.

Det händer något när man kommer in i ett rum med människor. Man känner igen sig. Och jag undrar hur mänskorna hänger ihop med obelisken, monumentet. Eller är detta också ett monument? Måltiden.  Samtalet. På en vardagligare nivå. Jag går runt bordet och tittar och då ser jag att bordet är liksom kluvet. Det är två människor som speglas i en imaginär spegel. Tydligast syns det på stolen och tallriken med knivarna som står mitt i spegellinjen. Där blir det osynliga synligt. Och nu ser jag att allt är dubblerat. Allt.

På väg ut passerar jag obelisken på andra sidan vid byggnadsställningen och upptäcker då att den fjärde obelisksidan ännu inte är klar. Den är verkligen under konstruktion. Aha. Det är arbetarna som sitter där inne och äter för att strax gå tillbaka till arbetet med obelisken. Kanske till och med konstnärerna själva. En  metakommentar till hela installationen.

Installationen fortsätter att snurra i mitt huvud långt efter de tre minuternas betraktelse. Jag tänker på Magrittes Ceci nést pas une pipe. Nej, ingen pipa var det, utan en avbildning av pipan. Det här är inte heller vad det synes vara, men betraktaren arbetar febrilt med att få ihop det hen ser till en verklighet som är begriplig. Några av betraktarna upptäckte inte ens att det var ett halvt bord och ett halvt rum de såg.

Uppenbart är att konstnärerna laborerar med symboler, perspektiv, paradoxer, perception, konstruktioner av verkligheten, språket. Enligt Wiki definieras ett monument så här: ”[…] ett offentligt konstverk eller en byggnad med avsikt att erinra om en person eller tidigare inträffad händelse eller historisk verksamhet.” Vill konstnärerna härmed uppgradera måltiden och samtalet till monument? Göra mjuka värden minnesvärda?

Hur som helst är det en minnesvärd installation, en något skavande återgivning av verkligheten, men också något mer. Konstverket är storslaget och intimt på en och samma gång. Och det inbjuder till reflektion. Vi är inte åskådare. Vi är samskapare. Inte bara av detta konstverk.

Det liknar det jag som författare vill uppnå med mitt skrivande. Att göra läsaren till medaktör. Att bjuda in till reflektion över den flyktiga världen.

Inkludering är så mycket intressantare än exkludering.