Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Bernardine Evaristo

”Flicka, kvinna, annan”

Övers. Niclas Nilsson

Albert Bonniers förlag

Copyright/fotograf: Jennie Scott

Copyright/fotograf: Jennie Scott

Bernadine Evaristo är författare och professor i Kreativt skrivande. 2019 fick hon det prestigefyllda Bookerpriset för Flicka, kvinna, annan som den första svarta kvinnan och första svarta brittiska personen någonsin. Detta är hennes åttonde roman.

Dedikationen visar på romanens ton och tematik: “For the sisters & the sistas & the sistahs & the sistren & the women & the womxn & the wimmin & the womyn & our brethren & our bredrin & our brothers & our bruvs & our men & our mandem & the LGBTQI+ members of the human family.” Och romanens sista ord är följaktligen – tillsammans.

I första kapitlet möter vi den femtioåriga Amma som efter många år äntligen ska få sätta upp sin pjäs Den sista amasonen i Dahomey, på National Theatre. Hon vandrar längs Themsen och tänker på när hon började med teater med parhästen Dominique:

”de trodde på förargelseväckande protester som var omstörtande och direkt förargelseväckande för mottagaren”

Efter arga och desillusionerade årtionden då hon befann sig i kulturens periferi blev hon plötsligt uppringd av den nytillträdda kvinnliga chefen på nationalteatern, och helt oväntat är denna okonventionella svarta kvinna inne i kulturens högborg. Hon bävar inför premiären trots att hon skrivit femtio pjäser, regisserat ett fyrtiotal och fastän genrepspubliken gav henne stående ovationer. Hon saknar Dominique som sedan länge bor i USA. De borde uppleva detta tillsammans. Sedan följer berättelsen om Dominique och hennes livsväg; efter det dottern Jazz med flera …

Flicka, kvinna, annan är ett frustande körverk, en kollektivroman, med tolv väsensskilt olika karaktärer beträffande ålder, preferenser, livsvägar: Alla har var sitt avsnitt men är också bifigurerande i andras, flera på väg till teaterpremiären. De vävs in i varandras liv och belyses ur olika perspektiv. Knausgårds Morgonstjärnan (se tidigare recension) med nio karaktärer har ett liknande upplägg, men här handlar det om elva svarta kvinnor och flickor och en binär, grupperade i fyra kapitel. Istället för Knausgårds avslutande essä finns här i kapitel fem en premiärfest med flera av karaktärerna, och allra sist en epilog. Knausgård skriver i första person, Evaristo i tredje, men byter ofta perspektiv mitt i en mening. Det gäller att hänga med. Båda hoppar filmiskt mellan olika tidslager. Knausgård befinner sig i Sørlandet, Norge och Evaristo huvudsakligen i Storbritannien (men också i andra delar av Samväldet), främst i London. Varje huvudkaraktär har också en västafrikansk adinkrasymbol. Ammas symbol är örnens, med egenskaper som styrka kraft och mod (författarens?). Också epilogen får en symbol: Universum – allt hänger ihop.

Den samhällskritiska romanen rör sig mellan två huvudteman. Det ena är rasism eller snarare den kamp som rasismen framtvingar. Det andra är identitet. Andra framträdande teman är feminism, sexualitet, moderskap, vänskap, kärlek, klass, familj.  Men tonen och stilen är inte dystopisk eller hotfull som hos Knausgård, tvärtom stiger man in i ett flöde; ibland en brusande fors med vilda strömmar, ibland en pulserande, mäktig flod. Allt och alla är i rörelse. Det smakar friskt, fräckt och hoppfullt. Översättaren Niclas Nilsson har gjort en i stort sett lyhörd översättning. Det måste ha varit ungefär som att försöka fånga ett vattenfall.

Evaristo skapar atmosfär runt de ickeidealiserade karaktärerna genom att blixtsnabbt ladda dem med vardagens allehanda aktiviteter och associationer, ofta med humoristiskt kommenterande parenteser (doftande mat!). Författarens sätt att bryta mot skrivkonventionerna är uppkäftigt. Versaler i början av meningarna saknas, förutom i början av kapitlen. Meningarna reglerar hon istället med radbrytningar. Ibland bryts också meningarna för att ge ord emfas. Konventionsbrotten understödjer romanens innehåll och stil, där allt är sammanflätat och flyter ihop; det påminner om en lång prosadikt, Evaristo är ju också poet. Det finns bara en enda punkt. Allra sist.

Romanen är okonventionell både till form och innehåll. Evaristo vill lyfta fram de marginaliserade, men som finns och lever sina brokiga liv. Det är specifika berättelser men samtidigt universella. Jag tänker på Ekelöfs dikt En värld är varje människa.

Flicka, kvinna, annan är en sprakande originell, polyfon – och visuell – läsupplevelse. Evaristo vill ge plats, representation åt dessa litterärt osynliga. Black lives matter! Hon vill få med så mycket. Kanske för mycket för en del läsare. Romanen är nästan storknande rik. Första läsningen gick mycket energi åt att förstå upplägget. Andra läsningen blev en ren njutning med många skratt. Bitskt och bitvis skabröst i ett furiöst flöde. Vibrerande av liv.

I slutkapitlet Efterfesten finns barndomsvännen Shirleys beskrivning av vilka filmer Amma gillar:

de bästa filmerna handlar om att vidga vår förståelse för vad det innebär att vara människa, de är en resa in i ett formmässigt flyttande av gränser, ett äventyr bortom den kommersiella filmens klichéer, ett uttryck för vårt djupare medvetande

Detta skulle kunna vara författarens beskrivning av de bästa romanerna – och ambitionen med denna roman.

Och världen vidgas.

Flicka, kvinna, annan

Terapisterna

Vill du se skådespelarna kliva fram ur duken? Gå i terapi? Uppleva bioteater! Läs mer här om Potatopotatos föreställning. Bio Aspen (Aspudden) på måndag och tisdag.

Morgonstjärnan

Karl Ove Knausgård (översatt av Staffan Söderblom)

Norstedts

Fotograf: Magnus Liam Karlsson

Karl Ove Knausgård behöver ingen närmare presentation. Han räknas som en av Europas främsta författare, prisbelönt och omskriven. Morgonstjärnan är hans första längre roman efter den autofiktiva mastodontserien Min Kamp. Två ytterligare delar är planerade.

Detta körverk om livet och döden, med nio röster: fem kvinnor och fyra män med olika liv, från olika samhällsklasser, började jag läsa när sommaren var som hetast. Jag förundrades över hans sätt att snabbt skapa en egen värld med sina karaktärer, där både det vardagliga och det dunkla tar mycket plats. Hans sätt att använda jag-perspektiv gör att läsaren får krypa in under skinnet på varje individ, som ibland finns som bikaraktär i någon annans kapitel för att senare återkomma med ett eget kapitel både en, två och ibland tre gånger. Människorna är på olika sätt sammanflätade med varandra under de två dygn som romanen utspelar sig. Vi befinner oss på Sørlandet.

Från tidigare verk känner jag igen hans fokus på människors problem med psykisk ohälsa, alkohol, relationer, allt under den märkliga morgonstjärnan som tycks få människor och djur att bete sig underligt. Många djur är det. Krabbor, råttor, hjortar, kråkor, ugglor, grävlingar, spindlar etcetera. Man undrar. Morgonstjärnans starka ljus framkallar i mig en dissonant ton som hörs genom hela romanen, ett ljud som förebådar en katastrof. En bävan. Och så den obönhörliga hettan som också den signalerar domedag. När jag kom ungefär mitt i blev det så obehagligt att jag slog ihop boken. Varför skriver Knausgård bara om det mörkaste, hemskaste i människors liv, frågade jag mig. Varför är han så dystopisk, diskbänksrealistisk? Varför måste människans svartaste sidor upp i ljuset? Omständlig är han också emellanåt. En redaktör hade kunnat skära bort en del. Men han är skicklig på att växla mellan vardagens detaljer, naturens skiftningar och de stora existentiella frågorna.

En månad senare tog jag fram romanen igen och läste klart. Inte förrän jag läste det allra sista avsnittet, Om döden och de döda av den vilsne (!) Egil Stray hände något med min upplevelse av romanen. Det dystopiska kompletterades med en filosofisk utläggning, med influenser både av Aristoteles, NIetzsche och Kierkegaard, ja hela dödens världshistoria, som visade sig innehålla romanens centrala teman och scener. Texten öppnade sig och jag ville läsa den ett varv till.

Nu ser jag att Morgonstjärnan är en mångbottnad roman med formen av ett rondo med avslutade coda; persongalleriets fläta slutar där det börjar. Romanen utforskar gränsöverskridandet: mellan levande och döda, människa och djur, kropp och ande, här och där, frisk och sjuk, nykter och berusad, vakenhet och sömn, nu och då, gud och djävulen – och kanske framförallt mellan det rationella och det ickerationella. Jag läser i Wikipedia att Sørlandet är Norges sydligaste fylke. Agder är ett gammalt namn på ungefär samma region, cirka 1 500 år gammalt och betyder ungefär samma som det engelska edge, »kant«, alltså kanten på landet mot havet. Men Agder var aldrig en landsdel. Agder var ett gränsland mellan Østlandet og Vestlandet. Gränsland!

Allra sist ett gripande möte på ett tåg som får oanade konsekvenser. Kanske står morgonstjärnan för början på något nytt, något mer tolerant, kärleksfullt, försonande? Ett nytt liv? Jag lämnar romanen med känslan att allt finns och vi i allt – en känga mot dualismens antingen eller. Knausgård verkar vilja lyfta fram att vi är både människor och djur, gudomliga och djävulska, att de döda finns alldeles intill, det rationella sida vid sida med det irrationella och att livet är fullt av mirakel, möjligheter att tänka och göra annorlunda. Fästa blicken. Se sammanhang och gemenskap.

Jag ser ömsinthet och kärlek till nästan, intill det svarta. Jag ser alla barnen, levande, döda och ofödda. Faktiskt ser jag Morgonstjärnan och allt som sker under den – i ett helt nytt ljus.

Hurra!

Nu har min eminenta skrivarkollega Eva Stilling och jag skickat in vårt slutmanus till förlaget. Romanen heter Systrarna Nyströms begravningsbyrå. Bok, e-bok och ljudbok kommer snart!

Eufori

Elin Cullhed

Wahlström & Widstrand

Foto: Sofia Runarsdotter

Innan jag börjar läsa Eufori vrider och vänder jag på omslaget av Sara R. Acedo. På framsidan ser jag först en vulkan, men snart framträder också ett kvinnobröst som likt gudinnan Heras sprutar mjölk ut i universum och skapar Vintergatan eller Milky way. Titeln är skriven i rosa och svart, och den eruptiva euforin tycks vara en återkommande granne med svärtan. En bokstav upp, en ner. Vi får se om det kan stämma. Tar man av omslaget är boken svart med titel och författarens namn i solgult, som en besvärjelse mot döden, men insidan är en stjärnhimmel. Elin Cullhed har skrivit en roman om Sylvia Plath, en fantasi som inte ska läsas som en biografi, upplyser författaren oss om. Hur ska hon ro i land med det utan att parasitera på en olycklig författarikon?

Först får vi en lista med sju skäl att inte dö, daterat till 7 december 1962 i Greeen Court, Devon, huset på landsbygden där de skulle bli en lycklig familj. Det är fem febriga sidor som är ett sprakande mästerverk redan där. Och barnen kommer först – och sist. Att aldrig mer få känna deras paradisiska hud. Men där finns också ormen, maken Ted Hughes, som väntar på sitt byte. När dog Sylvia Plath egentligen? På riktigt? Jag googlar. 11 februari 1963. Denna fiktiva lista skriver romanens Sylvia Plath dryga två månader innan hon de facto stoppar huvudet i gasugnen med två små barn som sover i rummet intill. Det är en ekvation som inte går ihop.

Romanen fortsätter ett år tidigare, alltså 1961. Första meningen ”Det var mitt liv som var texten”, ska vi återkomma till. Språket är frustande vitalt och det pendlar snabbt mellan olika känslolägen. Verkligheten byter skepnad varje minut. Reptilsnabba tankar som pilar åt olika håll. Stilen är nervig. Intensiv. Orden raddar sig utan skiljetecken i ett outsinligt flöde. Ömsom älskar hon Ted Hughes, ömsom är han en telefonstolpe. Svartsjukan, kontrollbehovet, misstänksamheten äter sig in i äktenskapet – och rädslan för att vara oiakttagen oälskad olevande konkurrerar med frustrationen över att inte hitta tid för skrivandet. Men författarmaken han har skrivtid han.

Bröstmjölken är ständigt återkommande med amningskoman, fläckarna, känslan att vara en kossa och tappa riktningen. Där emellan finns kärleken till barnen, maken, livet – euforin. Men det euforiska byts momentant och återkommande ut mot blytunga tankar. I de reflekterande stunderna inser hon att familjerollen att stoppa döden är tilldelad henne – vara extra mycket liv – och att ingen borde ha den uppgiften. Hon har ”ett jag att laga”. Vi vet att hon inte kommer att lyckas med det.

Hur älskar man sig själv? Hur låter man bli att bli definierad av andra? En make som säger att hon är galen, en moder som bara ser ogräset i trädgården, en njugg kritikerkår som inte ser att hon är en stjärna före sin tid. Hur värjer man sig?

I slutet när skilsmässan är ett faktum drivs tempot upp i ett tänkt futurum med alla drömmar på plats. Hon har hyrt ut huset och tänker sig bo i London igen och drömmer om att skriva. Men hyresvärden ställer krav på ekonomi som hon inte har, barnflickan slutar, sorgen över det gäckande skrivandet tilltar. Det är som en vanvettig klättring mot vulkanens topp och längtan efter frihet. Mötet med den förgörande lavan slipper vi. Vi vet att den är oundviklig.

Cullhed skildrar ett vardagsnära liv hos en småbarnsförälder som också vill vil vill skriva. Allt nu. Det är en roman frustande av liv – och mörker. Och det är skrivet med en frenesi och espri som kommer Plath nära. Det är texten som ger liv. Språket gör Sylvia Plath levande igen. Det är vackert, vilt, grått och grandiost, men mest levande.

I slutraderna är Plath oändligt trött. Problemen hopar sig. men tanken på barnen är en stilla eufori. ”Bara jag hade dem bredvid mig somnade jag som en utmattad kaninunge. Jag hade sprungit hela dagen, och nu fick jag ro.” Prosperos ord i Shakespeares Stormen genljuder I mig: ”Vi är av samma stoff som drömmar vävs av och vårt korta liv omfamnas av sömn.”

Det är bara att applådera Cullhed. Sylvia Plath lyser och återuppstår.

Foto Moa Karlberg

Jag skriver över ditt ansikte

Anna-Karin Palm

Albert Bonniers förlag

Omslaget är hudrosa. En bleknad bild av modern. Titeln glider transparent över moderns ansikte. Anna-Karin Palm gör ett försök att framkalla sin mor, en slocknade stjärna som varit centrum i familjens solsystem, ur den gradvisa Alzheimerförvandlingen. Hon försöker pussla ihop moderns liv, göra det begripligt, försöka förstå. Det handlar om klass, familjeroller, skam, drivkrafter och hemligheter. Därmed skriver hon också fram sin egen livsresa i reflekterande minnesfragment. Och sitt eget skrivande.

Anna-Karin Palms roman Målarens döttrar tillhör en av de få romaner jag läste två gånger på raken. Den var så rik att jag genast ville gå in mellan raderna en gång till och åternjuta berättelsen med det exakta språket, nära och omsorgsfullt formulerat. Det mörka och svåra meandrar jämsides med det varma och kärleksfulla. Också i Jag skriver över ditt ansikte. Palm får läsaren att sakta ner farten och reflektera över sina egna relationer.

Palm skriver direkt till sin mor, romanens Du, fattigjäntan från Hälsingland som är både modig, driftig, konstnärlig och kapabel, men också rädd, egocentrisk, skör och dominant. Palm väjer inte för det komplexa. En människa rymmer så många sidor. Man måste våga vara respektlös om det ska blir en bra roman eller biografi, resonerar Palm. Deras såriga relation behöver också få ta plats.

Den vuxna Palm ser efterhand att hon har mycket gemensamt med sin mor: passionen för Selma Lagerlöf, för Hälsingland, viljestyrkan, förmågan att ordna fester, vara i ”nuets glädje”, vara i rörelse, odla – och att vara på rymmen från den stereotypa kvinnligheteten.

När ordens innebörd tömts på begripligt innehåll och allt blir gallimatias i en värld där alla tider verkar finnas samtidigt, dras modern till djuren, kommunicerar med skratt, visslande, kroppsspråk och fysisk närhet. Förutom att romanen är ett renoveringsarbete, moderns och författarens, är det också en redogörelse över hur minnet fungerar, eller inte fungerar. Vad som blir kvar när Alzheimer tar över.

Allra vackrast blir slutet. Palm sjunger barndomens vaggvisa vid moderns dödsbädd och lotsar henne in i döden. Borta är alla konflikter och kontroverser. Istället finns en innerlig ömsinthet.  Och i sista meningen känner hon det som hon så länge betvivlat: ”Det fanns så mycket kärlek.”

Glöm allt men inte mig

Philomène Grandin

Albert Bonniers förlag

Philomène Grandin, skådespelare och programledare, debuterar med Glöm allt men inte mig, om relationen med pappa Izzy Young, grundare av Folklore Center i New York, där musiker och poeter som Patti Smith, Joni Mitchell och Allen Ginsberg uppträdde.

Romanen börjar 2016 när Bob Dylan får Nobelpriset och den gamla pappan och dottern får en inbjudan till festligheterna. I en annan tråd får vi följa pappan och barnet mestadels i och omkring pappans musiska affär på Södermalm – ett fysiskt uttryck för passionen till svensk folkmusik som tog honom från New York till Stockholm. Bagarsonen från Bronx lever bohemiskt och koleriskt ur hand i mun på det som affären ger, ofta i lånade lägenheter, ibland olagligt i affärens källare. Vi går i barnets skor från det hon är sex år tills hon är vuxen och ser världen genom hennes vakna, ocensurerade blick. Det är sinnligt, lekfullt, med en ständig brist på pengar, men fyllt av värme och skratt.

Förberedelserna inför Nobel 2016 är alltså ett tidsspår som sicksackar genom romanen, med Nobelfesten som romanens vändpunkt. Pappan blir allt mer glömsk och får diagnosen Alzheimer, vilket lyfter över ett ökat ansvar på den vuxna dottern. Småbarnsmamman stressar och försöker pussla ihop sitt liv med ständig ängslan över pappans blöjor, obetalda räkningar, affärens ekonomi – och om han hittar hem: ”Varje morgon när jag slår upp ögonen känns det som om jag springer. Galopperar. Åt alla håll. Samtidigt.”

Genom väven av berättelser finns en innerlighet mellan dem båda. Grandin tycks vilja restaurera minnet av pappan till något mer än den som upptäckte Bob Dylan, mer än den förvirrade person han var i slutet av sitt liv – till den varma men komplexa pappa som älskade sin dotter mer än något annat. Trots sin självupptagenhet såg han henne.

Mamman skymtar i berättelsen. Är hon bortredigerad till förmån för den mer berömde pappan? Man undrar. Men tillsammans med dottern vakar hon hos expartnern, under hans sista dagar. Slutet är så fint. I dubbel bemärkelse.

Grandin har skapat ett autentiskt, osentimentalt dubbelseende på pappan med ett barnspråk som hoppar och springer och ett vuxenspråk präglat av den vanmakt man kan känna när ens förälder blir en skugga av sitt forna jag. Rikt. Jag tänker på Lena Cronqvists oljeporträtt Modern (1975).  Dottern sitter i ett slutet rum med en åldrad mamma i knät. Ombytta roller. Oro. Men med så mycket kärlek.

Foto Annabel Faraday

Yaa Gyasi (övers. Inger Johansson)

Inte av denna världen (Transcendent Kingdom)

Norstedts

Foto: Peter Hurley/The Vilcek Foundation

”När jag tänker på min mor ser jag henne alltid i sängen där hon ligger i ett rum uppfyllt av en väl inlegad stillhet.” Så börjar Yaa Gyasi, ghanansk-amerikansk författare, sin senaste roman Inte av denna världen. Hon debuterade med den hyllade släktkrönikan om slaveriet, Vända hem (på svenska 2017). Den senaste romanen har ett mindre format men samma huvudtema – migration och etnicitet.

I en första återblick är vi på det ansedda Stanforduniversitetet där Gifty doktorerar i neurovetenskap med en avhandling om belöningssystem. Den begåvade dottern har valt det svåraste. Som svart behöver hon vara bländade briljant för att lyckas. Eller har hon valt forskningsinriktningen för att ta reda på varför hennes mor ligger hemma i lägenheten avmagrad och deprimerad? Eller för att förstå varför hennes bror blev missbrukare? Modern och brodern är i berättelsens fokus, den ena stum med ryggen åt livet och den andra död sedan länge. Fadern har återvänt till hemlandet. Förgäves väntade de på hans återkomst. Förutom laboratoriemössen finns också relationer till kollegor, kärlekar och vänner påverkade av Giftys skam över sin trasiga familj. Möss och människor.

Vi befinner oss alltså ömsom i labbet på Stanford, ömsom i Ghana och det brokiga livet före flytten över havet, ömsom i barndomens Alabama under den första tiden i landet där allt skulle bli bättre, ömsom på Harvard där Gifty gick sin grundutbildning. Gyasi vittnar om föraktet mot mörkhyade. Gliringar och glåpord är vardagsmat.

Barnatron har Gifty övergett, till skillnad från den varmt troende modern som innan hon blev apatisk arbetade hårt och tog med barnen till kyrkan för att de skulle få de bästa förutsättningar. Instuckna här och där får vi ta del av Giftys barndomsbrev till Gud. Hon attraheras inte längre av tron, utan av det mätbara, vetandet, fakta. Men tvivlet finns, människans förmåga att fundera och ifrågasätta.

Romanen undersöker hur vi hanterar förlust i spänningen mellan tro och vetenskap, mellan känsla och intellekt. Vi dras med i språkets flod, mellan olika tidssediment i Giftys liv. Skickligt skriver Gyasi fram människans existentiella predikament, i en västafrikansk familj som försöker börja om i ett nytt land. Man behöver inte vara ghanan för att känna igen hur det kan vara att omplantera sig i en ny miljö – eller att försöka skapa mening i det som blev.

Dottern

Lena Andersson

Polaris

Efter ett kort intro av karaktärerna och tiden hamnar vi i Paradiset, den förstad (inte förort) ”för bättre bemedlade” där Elsa bor med sin familj, i det som är exakthetens århundrade, ”det sekel då man slutar gissa, värdera och filosofera. Istället mäter man, väger och tar tid.” Normalitet är viktigare än frihet; ordning och moral är rättesnören; standard är ett nyckelbegrepp. Detta står fadern för. Men det är också barndomens århundrade och modern hyllar idén om disciplineringens destruktiva kraft. Romanen skildrar således en spänning både i samhället och i familjen.

Lena Andersson är en välkänd, vass och välformulerad författare, krönikör och radiopratare. Romanen ”Dottern” är hennes åttonde roman och en fristående uppföljare till ”Sveas son”, där Ragnar får gestalta folkhemmets uppgång och etablering. Denna roman handlar om vad som hände efter det. Dottern är Ragnars barn och Sveas barnbarn Elsa.

Romanens undertitel är En berättelse om folkhemmets upplösning, även om romanen mer handlar om en dotters slingrande uppväxt och vuxenblivande, om än med det krackelerande folkhemmet som fond. Del ett utspelar sig i Sverige, där Elsa följer i pappas spår – och i del två har hon om inte emigrerat från faderslandet, ändå rest iväg till USA för att arbeta som Au Pair. Där försöker hon övertyga amerikanarna om det rätta med ”den svenska modellen” och får mothugg. Underhållande. Om romanen är autobiografisk får vara osagt, men visst känns delar av författarens liv bekanta, till exempel som tävlande längdskidåkare liksom hennes tankestoff i media.

Livet i skidspåret är gestaltat med sådan ackuratess och blodsmak att man förstår att detta är något författaren väl känner till. Pappan driver på. Sonen har han inget pli på, så det får bli dottern. Skidåkningen pågår på ett allt mer sluttande plan tills hon läst ut Max Frischs Homo Faber – Den skapande människan. Där ligger romanen vändpunkt och utvecklingen tar nu en annan riktning, förutom en eller annan uppförsbacke. Som när fadern tiger ihjäl ett av Elsas misslyckanden i spåret:” Hans tigande är tal, hans tystnader ett eget språk.”

Folkhemmets språk speglar samhällsandan, ha åt nerverna blir ångest, men också Elsas språk är i rörelse. I synnerhet när hon ska prata engelska och ”orden ligger lånade i munnen, nyanserna suddas ut” och i insikten att ”På svenska har hon en stämgaffel i sitt inre.” Men där finns också en kritik mot att använda begrepp som är lånta fjädrar ”som saknar fäste …”

Andersson lyfter teman som över- och underordning, hierarkier, maktutövning och härskartekniker och Elsa skriver passande nog efter utflykten till Amerika en avhandling i lingvistik: Vardagens förtryck – verbala och kroppsliga aspekter på översitteri. Lena Andersson är en språklig ekvilibrist: ”Modern yttrade detta på det färdigpaketerade sätt människor gör när de tappat intresset eller inte vet hur de ska fortsätta.” Det är både underhållande och lärorikt att läsa henne och det sker alltid med en viss friktion. Så även i denna roman. På sista sidan läser jag syskonens bakåtblick om fadern och Elsas konstaterande att ”Ju mer frihet man vinner, desto mer inre stadga krävs.” Har dagens medborgare det? Inre stadga.

Eva och jag väntar på besked från de sista förlagen, om utgivning av vår roman, med arbetsnamnet Balladen om Systrarna Nyströms; vi har fått positivt svar från två (!). Någon tyckte att den påminde om den 20 år gamla tv-serien Six feet under, men med två mogna väninnor i fokus istället.

Marie Lundström,

Sanningens kalas,

Wahlström & Widstrand   

Radiojournalisten Marie Lundström är välbekant för många av oss, som prisad programledare i Lundströms bokradio, med en halv miljon lyssnare varje lördag. Nu bjuder hon in oss till Sanningens kalas, debuten sin. Att hon är uppvuxen i Norr- och Västerbotten hörs i radion och syns i romanen, både i ordval och syntax. Hon behärskar den språkliga verktygslådan från det brutalt skabrösa till det sinnligt sensibla, med en särskild talang för att bända upp språket och ladda det med nya betydelser.

Nå. Romanen tar sin början under en flygtur till Neapel. Den 48-åriga Isabel har med sig både den 9-årige sonen och den 16-åriga dottern för att döva sin flygrädsla. Men bara i tanken. Det här är en resa på egen hand. I taxin till Neapel, en lillfiat, röker hon en cigarett med sin döde far. På Capribåten slår hon följe med skammen. På ön ska hon skriva fram det sörjiga och sanna i sitt liv. Försöka förstå vad som händer och vad hon egentligen vill.

Isabel är guide på stadshuset i Stockholm. Hon har en affär med en kollega som är gift, han med. Där finns också Maggan, en larger than life-karaktär som även hon har en hemlig relation. Scenerna på jobbet är farsartade och balanserar romanens svartgrubbel och skimmer. Isabel kämpar med förälskelseförvirringen och att övertyga sig om att det är familjen som gäller, fastän det välorganiserade äktenskapet är allt mer gistet och krackelerande. Det är där hon ska vara. Det är där hon hör hemma. Trots att de inte vänslas längre. Hon försöker verkligen.

Men det är mamma som är berättelsens nav, liksom i alla våras liv, vare sig vi vill det eller inte. ”…en bana, ett omlopp. En bunden rotation genom mörker och ljus” för att citera författaren. Vid Mamsingens återkommande sjukbädd på Karolinska rullar minnen och svårmod fram. Möjligen blir det ett akutbesök för mycket.

Marie Lundström kan tala om litteratur och är en skicklig samtalsledare, och hon skriver så man önskar att det aldrig tog slut. Sanningens kalas är en roman om livets existentiella grundstenar, att mötas och skiljas, och hon gestaltar kärlekens och erotikens olika sidor så det banala blir mångdimensionellt, allt ur en kvinnas, en dotters, en mammas perspektiv. Och kärleken är ofta för stor eller för liten.

Sanningens kalas handlar om att få leva sin sanna längtan. Bli människa. Säg den läsare som inte reflekterar mer efter den här romanen. Serious fun!