Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Ia Genberg

Detaljerna

Weylers förlag

Omslag: Sara R. Acedo

Ia Genberg debuterade med romanen Söta fredag 2012. Detaljerna är hennes fjärde roman.

Omslaget till Detaljerna är organiskt grönt, med en framsida som porträtterar fyra personer som fragment (en av dem håller i en bok). Romanen börjar med att berättarjaget har feber, något slags virus, det tillstånd när garden sänks och allt flödar fritt. Tankarna går bakåt i tiden. Till en annan feber. 1996. Malaria. Hon går till bokhyllan och letar rätt på en roman hon fick i den sjuksängen och möter en gammal kärleks handstil på försättsbladet. Så inleds första kapitlet.

Romanen utspelar sig runt 1980-talet, över millennieskiftet, mestadels i Stockholms­trakten med väl fångade tidstypiska detaljer. Kronologin är inte viktigt här. Jag läser i ett febrigt svep och dras med i de strömmande virvlarna. Sedan läser jag den genast en gång till med penna i hand, stryker under och antecknar, ser detaljer och trådar jag inte upptäckte under första färden. Titlar och författare. Romanen är marmorerad med litteratur – livet och litteraturen sammanflätade. Sedan läser jag en tredje gång. Njuter.

Att läsa denna roman av Genberg är alltså att föras med i ett flöde; texten rinner ibland flera sidor utan stycken, och det märkvärdiga i denna språkström är att orden är exakta, meningarna stringenta. Där finns en precision som är avundsvärd.

Romanen har fyra kapitel: Johanna, Niki, Alejandro och Birgitte, signifikanta personer som försvunnit ur jagets liv: Johanna är den som har gjort djupast intryck på jaget, eller kanske på mig – och så modern till sist, Birgitte, brutalt och efterhand ömsint gestaltad.

Några citat från karaktärernas kapitel:

Johanna, jagets huvudperson, den stora kärleken.

Om att våga satsa på relationen: ”Vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett liv tillsammans, som om en garanti utfärdats att ingenting skulle skilja oss åt före döden. Vi blandade våra böcker och saker utan urskiljning och märkning, och allt som inhandlades (stavmixer, balkongmöbler, Noréns De döda pjäserna) var för gemensamt bruk, underförstått, utan att vi behövde nämna det.” (s. 22)

Niki, den polariserade vännen som glesnar till en bekant innan hon försvinner.

Om anekdoten som förhindrar det autentiska samtalet: ”Allt sedan bekantskapen med Niki tänker jag på anekdoten som en kronisk sjukdom som häftar vid en del människor, tvånget att berätta allting som en historia, att låta tillvaron gestalta sig i en formel där lyssnaren ska fångas in och imponeras eller uppröras eller skratta med. En anekdot är en sluten låda som inte lockar fram något annat än fler slutna lådor, tills alla som deltar i samtalet, eller ’det så kallade samtalet’ som Niki hade formulerat det, sitter med varsin trave slutna lådor framför sig, mentalt immobila, surrade vid masten och med nästa anekdot pockande i sinnet.”(s. 51)

Alejandro, passionen förkroppsligad, flyktig och strulig.

Om förälskelsens långverkande påverkan på minsta cell: ”(—) när vi reste oss några timmar senare hade vi inte rört vid varandra mer än detta lilla: hans pekfinger som vid ett tillfälle strök över ovansidan av min hand. En halv decimeter hud under bråkdelen av en sekund bara, men jag kan fortfarande, mer än 20 år senare, återkalla denna beröring och de fysiska efterverkningarna av den, att blodet inte fick plats i ådrorna längre, hur mitt liv inte fick plats i mig själv utan liksom spillde över och klibbade ihop med allt annat (—).( s.106)

Birgitte. Modern, präglad av ett övergrepp i tonåren.

Om trauman: ”Jag förmodar att det är så enstaka upplevelser präglar en människa, genom att kapslas in med giftet kvar, liksom sipprande, ett långsamt kommando. Och som de flesta vet hade den som myntade uttrycket ´det som inte dödar dig, gör dig starkare´ aldrig träffat ett våldtäktsoffer.”(s. 128)

Om orons fatala konsekvenser: ”Hennes strävan att passa in och undvika friktion tillintetgjorde den del av henne där en personlig karaktär skulle suttit, med vilja och strävhet och ryggrad med egen borst. Nu fanns där bara oron, vibrerande ytlig, pickande och malande, det enda av Birgitte som egentligen var synligt utifrån. (s.133) ”Och med ’ytlig’ menar jag inte ’banal’ utan snarare ’oförmögen’, fråntagen förmågan att vara autentisk. Hon flöt ständigt mot ytan, som alla människor med stark oro, fullt upptagen att hålla världen på plats och förutse faror. Oron höll henne kvar vid tillvarons ytskikt, och i den meningen var hon kanske banal, liksom hjälplöst och mot sin vilja. Fördjupning kräver kontrollförlust, att den ständiga besiktningen av tid och rum upphör för ett handlöst fall nedåt i sig själv, eller i någon annan, eller i någon av tillvarons alla glipor.”(s.146)

Foto: Sara Mac Key

Romanen består alltså av fyra kapitel, vart och ett dedicerat till en person som försvunnit ur jagets liv. Vem är då jaget?  En prokrastinerare, flanerare, betraktare, en som sveps med utan kontroll och har ett ”vemodigt öga för detaljerna”. Men också en som organiskt påverkas och utvecklas av de hon umgås med. Läs citaten igen och se jaget, ibland i viet, framträda. Jaget älskar också samtalen och böckerna: Austers New York-trilogi i synnerhet. Själv definierar hon jaget så här: ”Jaget är ingenting annat än detta, eller det så kallade ´jaget´: lämningar av de människor vi gnider oss mot. Jag älskade Johannas ord och gester och lät dem bli en del av mig, avsiktligt eller inte. Det är väl det som är kärnan i relationerna vi har, och det är väl därför de, i någon mening, aldrig tar slut.” (s.31)

Främst är Detaljerna alltså en roman som handlar om berättarjaget och vem hon/vi blir i mötet med andra – och vad som blir kvar när relationerna tar slut. Jag tänker på den skånske poeten Jacques Werup:

”Vi har varit med om varandra

  Vi kan aldrig förlora varandra”

Det finns en sjätte person också, Sally, konstanten som finns med genom hela romanen; hon som stannar kvar. Hon som borde få ett eget kapitel eller rentav en hel bok. Så lätt det är att ta våra närmaste för givna.

Sista ordet i denna tunna men utsökta roman, genialt välkomponerad och med ett svindlande språk, får hon i alla fall, Sally. Mellan gravarna på Skogskyrkogården: ”Snart är det försent, säger hon, och räcker mig termosen. ”Vi måste därför anstränga oss till det yttersta.” Och vad är det Sally pratar om? Att vara äkta och närvarande för varandra? Jaget uttrycker det så här: ”(—) det (…) handlar om en noggrannhet i detaljerna, blicken på allt, då jag kan släppa mig själv och rikta min uppmärksamhet utåt, alltså på riktigt utåt. Det är där den förhöjda livskänslan finns, i min vakna blick på en annan.(s. 127-128)

Skaffa ett eget ex. Stryk under. Läs igen. Stryk under och ringa in det som drabbar dig. Och begrunda det rika, motsägelsefulla, hemska, vackra livet fullt med detaljer. Livet med människorna som betyder och har varit betydelsefulla för dig, samtalen, böckerna.

Som en väv. Väven Du.

Änligen. Lagom till firandet av min 66e årsring kom Eva Stillings och min roman Systrarna Nyströms begravningsbyrå, efter lång väntan. Förlagsprocessen är tålamodsprövande, i synnerhet under en pandemi. Tur att vi har haft en riktigt bra redaktör, en underbar formgivare och gott stöd av Lava förlag i alla kringelikrokar.

Vi har också lanserat en hemsida där man kan läsa mer om oss och romanen samt beställa en bok (från den 13 juli). Signerad om man vill. Där finns också en länk till musiken i romanen. https://hallbergochstilling.com/

Baksidestext: Vännerna Meta Bergman och Liz di Fardo bestämmer sig för att skapa en annorlunda begravningsbyrå i domkyrkostaden Strängnäs. I huset som tycks ha sett och hört allt. Drömmen om en mötesplats med tid för samtal, både om ljus och mörker, är från början Metas. Trots hennes vilja att klara allt själv, inser hon snart att det behövs en partner. Liz, som måste kämpa för att våga, söker nya sammanhang och en omstart efter en nedbrytande skilsmässa. Snart ansluter också Amatus Fridell, ett original med poesi i innerfickan, den udda kyrkoherden Riita Salisjärvi, bröderna Nesrim tvärs över gatan, Metas dominanta mamma Ada, och Eda Lien – grannen som visar sig vara expert på sprängämnen.

I tolv kapitel, ett för varje månad under begravningsbyråns första år, tar sig Meta och Liz an helt väsensskilda begravningsuppdrag som inte bara utmanar deras kompetens utan också ställer relationer och livspussel på prov. När pandemin drabbar Sverige förändras förutsättningarna, inte minst för hur begravningar ska och kan genomföras. Hur ska det gå med vänskapen, kärleken och ekonomin när det finns så många restriktioner och komplexa önskemål? Nej, ingenting blir väl riktigt som de har tänkt sig.

Berättelsens allvar och humor växlar på samma sätt som den zebrarandiga sorgens rörelse mellan mörker och ljus. “Systrarna Nyströms begravningsbyrå” handlar om att våga ta ett språng för att förverkliga drömmar, men också om alla oväntade och omtumlande möten som uppstår runt våra frågor om livet och döden.

Ella-Maria Nutti

Kaffe med mjölk

Wahlström & Widstrand

Foto: Sofia Runarsdotter

En mamma och en dotter står i centrum i denna mollstämda debut av Ella-Maria Nutti. Mamma Agneta sitter hos psykologen i Gällivare. Han pratar om hemläxan. Att berätta för dottern Tilda. Vad, vet vi ännu inte, men vi förstår att det är något allvarligt. Agneta, som är sjukskriven från sitt arbete i hemtjänsten, vill att det ska vara bra mellan henne och dottern innan hon berättar. Hon har en plan. Hon gruvar sig, men ringer:

Småpratet med tom röst. Tilda är stålkall, inte som is men som diskbänken på morgonen. Agneta vet varken när kylan smög sig på eller vad hon gjort för att förtjäna den. Hon som torkat. Tröstat. Jämt satt Tildas behov före sina. Trots Tildas kalla röst fortsätter Agneta smälta för det är ändå dottern, och all beslutsamhet rinner av henne. Orden kommer inte. Det är bra för inte kan man över telefon. Men ändå, det att hon borde.

Jag är långledig i helgen och tänkte eventuellt komma ned beroende på. Agneta märkte inte att orden formulerade sig i hjärnan. Nu ligger dom utspydda framför henne, omöjliga att stoppa tillbaka in. I munnen. Inte har hon jobbat på flera veckor, inte orkar hon lyfta gamlingarna. Sjukskriven på obestämd framtid är hon. Fram till döden, skrev läkaren inte.”

På hemmaplan finns den nya mannen Jörgen som är tålmodig och som finns där och ”böjer sig efter Agneta som om han vore smör.” Inte som den våldsamma exmaken som hon kastade ut när Tilda var liten. I Gällivare finns också väninnan Anneli som manar på henne att berätta.

Tilda läser juridik i Stockholm och försöker känna sig hemma i den krävande huvudstaden bland magasin, vinbarer, och märkeskläder. Hon försöker skapa ett liv långt från ursprunget. Klubbar, shots och one night stands. Rikssvenska. Kaffe med mjölk. Men hon väver band, precis som mormodern. Muore. På samiska.

Agneta kämpar på med provtagningar och behandlingar. Korsord och kräk i munnen hennes. Döstädning och vandringar längs minnenas krokiga stigar, datorstrul och argpling. Hon besöker sin dementa pappa Sten och berättar att hon ska besöka dottern i Stockholm och säger: ”Jag ska berätta för henne att jag ska dö.”  Han rycker inte ens till. Orden har förvandlats till obegripliga ljud. Hon packar ner sin enda finblus, mediciner i en plastkasse, fina men obekväma skor. Det är torsdag och hon tar nattåget söderut. Skör och illamående.

Mor och dotter möts. Orden landar inte som Agneta har tänkt: ”Klumpiga käglor som faller runt henne. (—) Hur ska dom kunna fylla helgen med ord?” Hon provsäger att hon är sjuk till spegelbilden, men viker undan blicken. Granskar venporten och morfinplåstret. T-shirten täcker över så de inte syns.

”Dom fortsätter efter trottoarerna i tystnad. Bredvid varandra när dom ryms men oftast på led. Ett tvåmanna led av ensamma som hör ihop.” Det är mycket som inte sägs.

Omslaget av Sara R. Acedo, har kaffelattefärg med vardagens kaffefläckar. Här vandrar mor och dotter med dotterns hund Knut. Livet som slagit knut på sig själv. Under skyddsomlaget finns den kaffebruna boken med himmelsblå titel och Nuttis namn. Som om det ändå finns hopp under alla dessa nyanser av brunt. Mu biigá.

Språket är sparsmakat i korta kapitel, med en distinkt ton av Norrbotten när Agneta pratar. Sammansättningarna argklampa, varmgolvet, svartkaffet, gammrövar, nervösfladdret, hårdorden, artighetsskrattar, fulperuk – och den omvända ordföljden: tunnhåret hennes. Där finns också ett och annat samiskt ord: Mu biigá. Allt blir bra.

Först på sidan 118 får vi läsa ordet ”cancer” fast läsaren har förstått det länge. Det är lördag. Snart ska Agneta åka hem. Nu måste hon berätta för dottern. Och på sidan 151 efter några dramatiska timmar säger hon Det. ”Jag har cancer. Jag ska dö.”

Romanen utspelar sig under en dryg vecka. Sex veckor efter Agnetas diagnos. Det är hög tid att berätta för den enda dottern. Men det är svårt att få fram orden. Romanen utspelar sig i Gällivare och i Stockholm och på tåget där emellan. Den handlar om relationen mellan en mor och en dotter, avstånd och närhet, svårigheten att kommunicera, att flytta hemifrån, klass, att fly eller stanna kvar, ensamhet och döden.

Kaffe med mjölk är en liten roman om de stora omvälvande ögonblicken i en människas liv när allt blir annorlunda, när allt blir skört. Nutti gestaltar utsattheten med både exakthet och mycket rymd mellan orden. Hon undviker skickligt klichéerna. Det blir giltigt också för andra mödrar och döttrar, för andra människor.

På sidan 189 når romanen sitt slut. Mamman och dottern besöker Agnetas pappa, Tildas morfar.

De dricker kaffe utan mjölk.

Foto: Självporträtt. Omslag: Bäck Studio

Marianne Lindberg De Geer

Utan hänsyn

Kaunitz-Olsson

Utan hänsyn är en dagbok skriven av Marianne Lindberg De Geer. MLDG är mest känd som konstnär, men är också kulturdebattör, dramatiker och regissör. Tidigare, under Benny Fredrikssons ledning, var hon genrechef för Konst & Design, på Kulturhuset Stadsteatern. Under pandemin är hon huvudsakligen författare.

Dagboksgenren har vuxit på senare år med dagböcker av Johanna Ekström, Lars Norén, Åsa Linderborg, Ulf Lundell för att nämna några av de mest kända. Just det. Författarna är redan kända när de väljer att dela med sig av sin privata sfär. Varför kan man undra? Vill de förklara sig, sätta in sina konstnärsskap /författarskap i en kontext? Utveckla det som känns angeläget? Eller tjäna pengar, stärka varumärket? Hur som blir det ett vinnande koncept för både förlag och författare. Men är det intressant för en vidare läsekrets? Jag återkommer till det.

MLDGs dagbok har titeln Utan hänsyn. Det är som en varudeklaration eller en varning: Om du öppnar pärmarna får du stå ut med ett klarspråk som kan såra. Omslaget har en bild, som alla MLDGs litterära alster, på henne själv. Självporträtt. Det vita håret ramar in hennes ansikte med emblematiska röda läppar och transparenta (!) glasögon med blank yta (glammigt!) som sätter fokus på hennes skarpsynta blick med blicken fäst inte på betraktaren utan på något/någon annan till vänster. Maken? Familjen? Skapandet? Samhället? Döden?

Att recensera en bok i dagboksgenren är problematiskt då det är lätt hänt att man recenserar författarens persona eftersom jagkaraktären och författaren förefaller vara samma person. Men som recensent behöver jag förhålla mig till dagboksgenren som när jag recenserar fiktion (språk, teman, komposition, omslag etc,). Därför använder jag begreppet ”jaget” när jag skriver om berättaren i dagboken. Jaget är en trots allt en konstruktion och dagboken ett urval, komponerad och formulerad av författaren. Inte livet själv.

Ett annat dilemma är att författaren i detta fall är känd och att hon skriver om sådant som delvis redan är bekant från media under årens lopp, men igen, det är inte författarens liv som ska recenseras utan hennes verk.

Dagboken utspelar sig från oktober 2020 och ett drygt år framåt på Södermalm, i och utanför lägenheten vid Slussen samt under några veckor, sommaren 2021 i Visby. Den börjar och slutar med en älskad make. Däremellan finns återkommande avsnitt om familjen. Här finns rapporter om covid förstås, Slussenbygget, dagliga promenader runt malmen, skrivprocessen, kontakter med förlaget, konsten, skapandet, shoppingturer, referat av främst fotbollsmatcher, referenser till andra verk, Benny Fredrikssons ledarskap och död, städning, skrivstunder, böcker, tv-serier, nyheter, politik, väder, skvaller, barn och barnbarn, möten med grannar och kulturpersonligheter, kritik mot kulturpersonligheter, återblickar till barn- och ungdomen, vänskapandets svårigheter, mess, mejl, pensionen, ekonomin, sömnproblem, tänderna, artrosen, cancern, åldrandet, döden.

Allt detta återkommer som en vardagssång med omkväden. Det finns mycket att känna igen sig i och annat att bli nyfiken på, undrande över och ibland provocerad av. Stort och smått om vartannat. Frustrationen över feminismen och konstvärlden är områden som diskuteras med glöd, i nedslag längs jagets långa levnad. Två vänner och deras tragiska död får också stort utrymme, mejlväxlingen med Lars Norén och berättelsen om Lars Vilks.

MLDG skriver flödande med en vardagligt inbjudande ton. Levande. Jaget reflekterar över det mesta. Både här och nu, men hon tänker också bakåt och hamnar ibland i dåtidens ofta dyiga reservoarer som hon betraktar, ofta i ett nytt ljus.

På den negativa sidan finns de många och långa sportreferaten och upprepningar av information, särskilt i andra halvan. I sin helhet är det både spännande, matigt och bitvis humoristiskt självkritiskt : ”(— ) man kan säga att jag har fått halva halsen avskuren, vilket som följd gett mig en snyggt smal hals utan häng under hakan. Jag vill dock inte rekommendera det som skönhetlyftsmetod.” (s. 86, återupprepas nästan ordagrant på s. 569) eller ”Men läpparna vill jag ha röda. Utan dom och med mina blekblå ögon, ser jag ut att ha legat i klorin.” (s. 367). Ytterligare ett exempel är när jaget berättar om upptagenheten av mejlvänskapen med Norén och upplevelsen när en annan skribent som också mejlat med honom nu sörjer densamme: ”Vill jag verkligen ha med detta i min dagbok, som i mångt och mycket berättar om samma slags möte med honom som jag erfarit? Sätter det inte mig i ett lite sjaskigt ljus? Har jag blivit nåt slags Noréngroupie, gamla människan?” (s.232)

Ibland är hon motsägelsefull. Ilskan mot till exempel Katrin Marçal, Åsa Linderborg och deras upptagenhet av sina utseenden och oförmågan att se faiblessen för sitt eget utanverk visar på blinda fläckar. Likaså upprördheten över andras sårande uppriktighet (S.215). Eller frustrationen över andras vänskapskotterier men inte över de egna ( s.52). Ja, vi människor är komplexa.

Men utan hänsyn är hon inte. Familjen och några utvalda skonas. Många hyllas också. Gärna mejlledes med både ris och ros till den det berör. Jaget är bra på att reagera och kommunicera sina reaktioner. Den hårdaste kritikern är hon dock mot sig själv: självföraktet, självföraktet och skammen. Det svarta inuti. Generöst delar hon med sig av både framgångar och tillkortakommanden.

Vackrast skriver hon om döden. Runan över Lars Norén, en blivande klassiker i en speciell och ofta sentimentalt högtravande genre s. 227-230 slutar så här:

”(—) nästa gång skrev du

Jag ligger på en sal med tre andra män

Det blev min sista autentiska bild av dig

Vid din dödsbädd grät tre flickor

Ganska vackert om du frågar mig

Det hade du kunnat göra nåt stort av”

Om MLDGs första dagbok Tvära kast skrev författaren Nina Wähä, redaktör för boken: ”En handbok i hur vi ska klara av karantänen med släktrelationer och yrkesliv när allt står på sin spets.” Det stämmer också om detta verk. Utan hänsyn fungerar faktiskt som en vägvisare i kristider – för alla som vill leva ett långt och levande liv; den har också inslag av Vita arkivet. Jaget berättar om hur hon vill dö, att hon vill ha en gravsten, gärna en som maken och hon designat själva, under ett litet körsbärsträd, och vid begravningen absolut inte Yesterday som musik men däremot mängder av levande blommor, som hon älskar.

När jag har läst klart den 620-sidiga boken urskiljer jag några olika teman som återkommer. Lustigt nog börjar de alla med Re, prefixet som betyder åter som i återvinna, återerövra. Men re är också den andra tonen i en durskala.

Reflektion – Det första uppenbara är att jaget inte bara tycker, ibland tvärsäkert, om det mesta, men framförallt reflekterar hon. Sätter in tyckandet i en kontext, resonerar med sig själv. Det är alltså en reflekterande dagbok, inte bara en beskrivande.

Revansch – I ungdomen säger den kända skådespelare SW något jaget aldrig glömt: ”Tänk att det ente ble nåt å däj, Limpan.” (s. 85) Det fungerade uppenbart som bränsle. ”Nån väntade sig nåt av mig. Teatern väntade på mig. Några dagar senare ringde jag till Dramatiska institutet (…) och bad om ansökningsblanketter. ” Tänk så fel SW hade. Språket är ett mäktigt redskap. Men också förmågan att tolka det. Det mesta kan ju verkligen tolkas både positivt och negativt.

Respekt – Jaget har koll på alla konstnärer, kulturarbetare, författare. Det har varit en strategi att ta sig in i kulturkretsen, föga sympatiskt eller ska man kalla det målinriktat? Eller rentav vampyristiskt som i jagets brasklapp: ”Om jag skulle säga en linje som jag upprätthållit i mitt liv så har det varit att försöka lära känna intressanta personer i kulturlivet, träffa dom en period och sen lämna dom för nya. Jag säger inte att det är ett sympatiskt drag, men att förstå hur människor och system fungerar är ett av mina största intressen utöver konsten. Vampyrism?” (s 314). Strävan efter att lyckas, bli inkluderad och respekterad är stark efter en barn- och ungdom då hon sällan behandlades med respekt. Hon hänvisar felaktigt till jantelagen. ( s. 254). Istället är det Hjalmar Söderbergs ord hon tänker på:

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Jaget nöjer sig att vara älskad av de närmaste, och vandrar hellre neråt ett snäpp eller två i Söderbergs trappa, för att få njuta känslan av beundran och respekt. Och lite road är hon allt av att det finns dem som är rädda för henne och hennes klarspråk.

Retlighet/reaktion – Jaget retar sig på det ena och det andra, t ex Ylva Snöfrids porträtt av Sara Danius: ”ett opersonligt standardporträtt” (s. 57), men mest pinsam är högstämda uttalanden av den fega konstparnassen (s. 57 även s. 249,  s. 605). Inte minst retar hon sig på olika kulturpersonligheter. Hennes skrivcredo vid sidan om uppriktigheten tycks vara att reta upp läsaren: ”Har man inte lyckats reta nån, har man missat nåt.” (S. 293)

Resonans – dagboken vittnar om flera vardagstillfällen när livet liksom vibrerar av liv, porlar av glädje (s.6, s.16), då jaget känner en genklang med tillvaron. Här ett exempel från ett mejl till Norén: ”Att åldras är att släppa taget, men kanske också, i bästa fall, att få uppleva dom toner som resterar, desto djupare, innerligare.” (s. 107) Resonans är en bristvara i jagets berättelser om sitt liv som ung, då inte mycket porlade.

Renovering – Ja det är inte bara Slussen som renoveras. Jag läser hela dagboken som ett uttryck för en äldre, tacksam kvinna (s. 80) som äntligen lever livet som hon vill, som har funnit det som gör hennes liv klangrikt, trots kroppens förfall och oro över ekonomin. Jaget har återskapat en ny kärleksfull familj istället för den tidigare dysfunktionella. En livsrenovering, nästan som en pånyttfödelse, en renässans.

Revision – ”att hitta det man velat göra men inte fått plats med. Att ges chans till sina forna upplevelser, för att bli varse dem.” (sid. 14). Jaget betraktar livet på ett delvis nytt sätt. Hon minns Simone de Beauvoirs ovärdiga beskrivning av åldrandet i boken Viellesse och försöker beskriva ålderdomen på sitt eget sätt i relation till den reviderande återblick som blir möjlig i hög ålder när man försonats med det som varit och fokuserar på det som är.

Förutom att Utan hänsyn fungerar som både Vägvisare och Vita arkivet är den inget mindre än en kärleksförklaring till maken, en hommage till familjen och en tacksamhet för alla dessa vardagar som kallas livet. Det blev ganska bra ändå. Uppriktigheten tycks viktig för jaget. Att vara sann. Mot sig själv. Och de andra som får utstå uppriktighet får lära sig att hantera det. Det är trots allt ganska få som har modet att vara uppriktiga i en tid då man måste förhålla sig väl med de som kan påverka ens livsföring, jobb och lön.

Jag tänker på ordet parresi (från grekiskan) som betyder ungefär frankt eller frimodigt. Enligt Foucault var parresi en hörnsten i den atenska demokratin (visserligen bara för män, men ändå) som symboliserade rätten att uttala sig fritt i detta vårt enda liv. Viktigare än någonsin.

Till sist. På baksidan kan man läsa ett citat ur Utan hänsyn:  

”Det här är en bok. En dagbok. Men den är inte helt igenom privat, som en dagbok brukar, eller kanske ska vara, fast jag försöker skriva den så. Eller privat förresten, kanske är uppriktig ett bättre ord. Jag låter min man läsa den. Varje dag. Hans öga på texten är viktig för mig. Men förhåller jag mig därmed helt uppriktig?”

Jaget i MLDGs dagbok strävar alltså efter att vara uppriktig och undrar om hon verkligen är det helt och hållet. Utan hänsyn är en dagbok om att inte låta livet kuva sig. Det är om möjligt ännu modigare, större än att vara uppriktig i alla lägen. Frimodigt. Retsamt. Komplext. Inspirerande.

Nina Wähä

« Babetta »

Norsteds

Foto: Kajsa Göransson

Författaren, sångaren och skådespelaren Nina Wähäs senaste roman börjar med: ”Vad är vänskap? Är det en platonisk kärleksrelation? Är det en självvald syskonrelation?” En roman om vänskap, tänker jag, detta alldeles för sällan gestaltade tema i den svenska litteraturen. Tankarna går förstås till Elena Ferrantes Neapelsvit, så komplex till sitt innehåll, liksom Silvia Avallones Stål och hennes senaste En vänskap.

Romanens jag är Katja som blir inbjuden, kallad, att komma till Lou i Sydfrankrike. De känner varandra sedan gymnasietiden då de gick på Södra latins teaterlinje, gjorde allt tillsammans och närde samma drömmar om skådespeleri. Katja söker återkommande till alla fyra scenskolor i landet och i väntan på att livet ska börja läser hon olika ämnen på universitetet, senast filmvetenskap. Femton år efter gymnasiet har hon sökt en doktorandtjänst, intresserad av stereotyper och kvinnoroller i filmens värld som hon är.

Lou får en huvudroll i den stilbildande och Oscarsbelönade kostymfilmen ”Babetta” direkt efter gymnasiet. Hon är framgångsrik, makalöst vacker och ”perfekt”, ett ord som Katja använder återkommande. ”Lou-effekten” är ett annat begrepp. Alla dåras av den bländande Lou så fort hon kommer in i ett rum. Hon (den stereotypa skådespelerskan?) lever i Sydfrankrike med sin partner, en dubbelt så gammal filmfotograf, i ett slottsliknande hus. Med pool. Vi ska återkomma till den.

Katja landar på flygplatsen, väntar på att Lou ska möta henne:

”Sätter mig på en bänk utanför skjutdörrarna och väntar. (—) Hon vet att jag ska komma. Det är inte första gången jag får vänta på henne. Det är så dynamiken är, alltid har varit, väl? Det är alltid jag som väntar på henne.”

Väninnorna har alltså olika status. Romanen förstärker på olika sätt skillnader mellan dem båda. Katja blir observatören och lyssnaren, den som försöker förstå, får låna kläder av Lou och är den som väntar. Hon avundas den perfekta Lou. Vill bli som Lou. Relationen har en statisk obalans inte olik den i haltande kärleksrelationer.

Poolen är en återkommande bild, scen i romanen. Den finns också på omslagets framsida. Katja, Lou och Renaud, Lous partner vistas gärna nära eller i det turkosfärgade vattnet i det skarpa solljuset, ofta med en drink i handen. Det är glamouröst och mycket yta. Och det som slår mig en bit in i romanen är att Katja och Lou inte samtalar om något viktigt. De pratar. På Lous villkor. Katja funderar i sin ensamhet på klass, självkänsla, självskadebeteende, skönhet, svek, sex och en mängd annat intressant att diskutera med en vän. Men vänskapens öppenhet saknas för samtal. Inte heller när Renaud förgriper sig på Katja hittar feministen orden. Jag börjar inse att detta inte alls är en roman om vänskap, utan snarare om drömmen om vänskap, illusionen om vänskap. Det mörknar och Mistralen drar fram. Istället är det en roman om ensamhet, ”två solitärer på drift genom universum” och om att hitta sig själv.

Romanen är uppbyggd runt film, både det filmiska, filmer och själva branschen, Lou skådespelare, Katja cineast och filmforskare i vardande, Renaud filmfotograf. Romanen har vidare rikligt med filmreferenser, ett filmiskt slut som inte ska avslöjas här (tänker på Den franska löjtnantens kvinna) och som en parallellberättelse finns Katjas återgivning av Lous film ”Babetta”, som hon har sett ett tjugotal gånger och kan återge i detalj. Syftet med filmavsnitten är kanske att visa hur Katja med hull och hår går in i en annans liv och erfarenheter, att hon inte bara blir utan gör sig till en birollsfigur i Lous liv. Men romanen tappar dessvärre fokus med dessa återkommande filminslag och Katjas besatthet av ”Babetta”. Precis som man kan läsa på baksidan är romanen ”en hyllning till filmkonsten”, men den är också en spark i skrevet på den patriarkala filmbranschen.

På sidan 222 kommer berättelsens peripeti. Katja får ett mejl från Filmvetenskapen. Hon har blivit antagen som doktorand och ska skriva en avhandling:

”Det här är ett sådant ögonblick, eller minne, som bara handlar om mig själv. Bara om Katja, inte i relation till någon annan. Det är bara mig det handlar om.”

Min läsning nu är att romanen primärt handlar om den reflekterande Katja, hennes (och vår) längtan efter djupa relationer, finnas i ett sammanhang, relatera – och Katjas smärtsamma insikt att man inte bara kan spegla sig i någon annans liv, söka bekräftelse, man behöver hitta sin egen riktning, bli pilot i sitt liv.

”Människor är aldrig det vi vill att de ska vara. Vi tillskriver dem egenskaper som vi önskar de, utifrån vad vi vill få ut av dem. Och sedan blir vi besvikna när de inte är allt det vi ville att de skulle vara.”

Wähä kan skriva, inte tu tal om det. Den augustprisnominerade Testamente (2019) är ett brokigt och intelligent körverk om en storfamilj i Tornedalen. Babetta är väsensskild både till form och innehåll, sluten som ett kammarspel och i många stycken både spännande och intressant, men precis som poolen är det ytan som dominerar. Det finns dock en likhet med Testamente; Wähä skildrar oförmågan att kommunicera.

Men vart tog berättelsen om vänskapen vägen? Vänskapandet där tilliten är så stor att vännerna vågar kommunicera också om det svåra och känsliga, vågar vara ”skarpa som diamanter” för att låna ett uttryck av Edit Södergran i ett brev till Hagar Olsson. En relation där balansen är dynamisk och man kan turas om att vara stark och svag. Den romanen väntar jag fortfarande på.

Bernardine Evaristo

”Flicka, kvinna, annan”

Övers. Niclas Nilsson

Albert Bonniers förlag

Copyright/fotograf: Jennie Scott

Copyright/fotograf: Jennie Scott

Bernadine Evaristo är författare och professor i Kreativt skrivande. 2019 fick hon det prestigefyllda Bookerpriset för Flicka, kvinna, annan som den första svarta kvinnan och första svarta brittiska personen någonsin. Detta är hennes åttonde roman.

Dedikationen visar på romanens ton och tematik: “For the sisters & the sistas & the sistahs & the sistren & the women & the womxn & the wimmin & the womyn & our brethren & our bredrin & our brothers & our bruvs & our men & our mandem & the LGBTQI+ members of the human family.” Och romanens sista ord är följaktligen – tillsammans.

I första kapitlet möter vi den femtioåriga Amma som efter många år äntligen ska få sätta upp sin pjäs Den sista amasonen i Dahomey, på National Theatre. Hon vandrar längs Themsen och tänker på när hon började med teater med parhästen Dominique:

”de trodde på förargelseväckande protester som var omstörtande och direkt förargelseväckande för mottagaren”

Efter arga och desillusionerade årtionden då hon befann sig i kulturens periferi blev hon plötsligt uppringd av den nytillträdda kvinnliga chefen på nationalteatern, och helt oväntat är denna okonventionella svarta kvinna inne i kulturens högborg. Hon bävar inför premiären trots att hon skrivit femtio pjäser, regisserat ett fyrtiotal och fastän genrepspubliken gav henne stående ovationer. Hon saknar Dominique som sedan länge bor i USA. De borde uppleva detta tillsammans. Sedan följer berättelsen om Dominique och hennes livsväg; efter det dottern Jazz med flera …

Flicka, kvinna, annan är ett frustande körverk, en kollektivroman, med tolv väsensskilt olika karaktärer beträffande ålder, preferenser, livsvägar: Alla har var sitt avsnitt men är också bifigurerande i andras, flera på väg till teaterpremiären. De vävs in i varandras liv och belyses ur olika perspektiv. Knausgårds Morgonstjärnan (se tidigare recension) med nio karaktärer har ett liknande upplägg, men här handlar det om elva svarta kvinnor och flickor och en binär, grupperade i fyra kapitel. Istället för Knausgårds avslutande essä finns här i kapitel fem en premiärfest med flera av karaktärerna, och allra sist en epilog. Knausgård skriver i första person, Evaristo i tredje, men byter ofta perspektiv mitt i en mening. Det gäller att hänga med. Båda hoppar filmiskt mellan olika tidslager. Knausgård befinner sig i Sørlandet, Norge och Evaristo huvudsakligen i Storbritannien (men också i andra delar av Samväldet), främst i London. Varje huvudkaraktär har också en västafrikansk adinkrasymbol. Ammas symbol är örnens, med egenskaper som styrka kraft och mod (författarens?). Också epilogen får en symbol: Universum – allt hänger ihop.

Den samhällskritiska romanen rör sig mellan två huvudteman. Det ena är rasism eller snarare den kamp som rasismen framtvingar. Det andra är identitet. Andra framträdande teman är feminism, sexualitet, moderskap, vänskap, kärlek, klass, familj.  Men tonen och stilen är inte dystopisk eller hotfull som hos Knausgård, tvärtom stiger man in i ett flöde; ibland en brusande fors med vilda strömmar, ibland en pulserande, mäktig flod. Allt och alla är i rörelse. Det smakar friskt, fräckt och hoppfullt. Översättaren Niclas Nilsson har gjort en i stort sett lyhörd översättning. Det måste ha varit ungefär som att försöka fånga ett vattenfall.

Evaristo skapar atmosfär runt de ickeidealiserade karaktärerna genom att blixtsnabbt ladda dem med vardagens allehanda aktiviteter och associationer, ofta med humoristiskt kommenterande parenteser (doftande mat!). Författarens sätt att bryta mot skrivkonventionerna är uppkäftigt. Versaler i början av meningarna saknas, förutom i början av kapitlen. Meningarna reglerar hon istället med radbrytningar. Ibland bryts också meningarna för att ge ord emfas. Konventionsbrotten understödjer romanens innehåll och stil, där allt är sammanflätat och flyter ihop; det påminner om en lång prosadikt, Evaristo är ju också poet. Det finns bara en enda punkt. Allra sist.

Romanen är okonventionell både till form och innehåll. Evaristo vill lyfta fram de marginaliserade, men som finns och lever sina brokiga liv. Det är specifika berättelser men samtidigt universella. Jag tänker på Ekelöfs dikt En värld är varje människa.

Flicka, kvinna, annan är en sprakande originell, polyfon – och visuell – läsupplevelse. Evaristo vill ge plats, representation åt dessa litterärt osynliga. Black lives matter! Hon vill få med så mycket. Kanske för mycket för en del läsare. Romanen är nästan storknande rik. Första läsningen gick mycket energi åt att förstå upplägget. Andra läsningen blev en ren njutning med många skratt. Bitskt och bitvis skabröst i ett furiöst flöde. Vibrerande av liv.

I slutkapitlet Efterfesten finns barndomsvännen Shirleys beskrivning av vilka filmer Amma gillar:

de bästa filmerna handlar om att vidga vår förståelse för vad det innebär att vara människa, de är en resa in i ett formmässigt flyttande av gränser, ett äventyr bortom den kommersiella filmens klichéer, ett uttryck för vårt djupare medvetande

Detta skulle kunna vara författarens beskrivning av de bästa romanerna – och ambitionen med denna roman.

Och världen vidgas.

Flicka, kvinna, annan

Romanen Systrarna Nyströms begravningsbyrå är nu tryckt och klar. Läs mer om den och om oss på vår hemsida https://hallbergochstilling.com/

Här kan du också beställa böcker.

Terapisterna

Vill du se skådespelarna kliva fram ur duken? Gå i terapi? Uppleva bioteater! Läs mer här om Potatopotatos föreställning. Bio Aspen (Aspudden) på måndag och tisdag.

Morgonstjärnan

Karl Ove Knausgård (översatt av Staffan Söderblom)

Norstedts

Fotograf: Magnus Liam Karlsson

Karl Ove Knausgård behöver ingen närmare presentation. Han räknas som en av Europas främsta författare, prisbelönt och omskriven. Morgonstjärnan är hans första längre roman efter den autofiktiva mastodontserien Min Kamp. Två ytterligare delar är planerade.

Detta körverk om livet och döden, med nio röster: fem kvinnor och fyra män med olika liv, från olika samhällsklasser, började jag läsa när sommaren var som hetast. Jag förundrades över hans sätt att snabbt skapa en egen värld med sina karaktärer, där både det vardagliga och det dunkla tar mycket plats. Hans sätt att använda jag-perspektiv gör att läsaren får krypa in under skinnet på varje individ, som ibland finns som bikaraktär i någon annans kapitel för att senare återkomma med ett eget kapitel både en, två och ibland tre gånger. Människorna är på olika sätt sammanflätade med varandra under de två dygn som romanen utspelar sig. Vi befinner oss på Sørlandet.

Från tidigare verk känner jag igen hans fokus på människors problem med psykisk ohälsa, alkohol, relationer, allt under den märkliga morgonstjärnan som tycks få människor och djur att bete sig underligt. Många djur är det. Krabbor, råttor, hjortar, kråkor, ugglor, grävlingar, spindlar etcetera. Man undrar. Morgonstjärnans starka ljus framkallar i mig en dissonant ton som hörs genom hela romanen, ett ljud som förebådar en katastrof. En bävan. Och så den obönhörliga hettan som också den signalerar domedag. När jag kom ungefär mitt i blev det så obehagligt att jag slog ihop boken. Varför skriver Knausgård bara om det mörkaste, hemskaste i människors liv, frågade jag mig. Varför är han så dystopisk, diskbänksrealistisk? Varför måste människans svartaste sidor upp i ljuset? Omständlig är han också emellanåt. En redaktör hade kunnat skära bort en del. Men han är skicklig på att växla mellan vardagens detaljer, naturens skiftningar och de stora existentiella frågorna.

En månad senare tog jag fram romanen igen och läste klart. Inte förrän jag läste det allra sista avsnittet, Om döden och de döda av den vilsne (!) Egil Stray hände något med min upplevelse av romanen. Det dystopiska kompletterades med en filosofisk utläggning, med influenser både av Aristoteles, NIetzsche och Kierkegaard, ja hela dödens världshistoria, som visade sig innehålla romanens centrala teman och scener. Texten öppnade sig och jag ville läsa den ett varv till.

Nu ser jag att Morgonstjärnan är en mångbottnad roman med formen av ett rondo med avslutade coda; persongalleriets fläta slutar där det börjar. Romanen utforskar gränsöverskridandet: mellan levande och döda, människa och djur, kropp och ande, här och där, frisk och sjuk, nykter och berusad, vakenhet och sömn, nu och då, gud och djävulen – och kanske framförallt mellan det rationella och det ickerationella. Jag läser i Wikipedia att Sørlandet är Norges sydligaste fylke. Agder är ett gammalt namn på ungefär samma region, cirka 1 500 år gammalt och betyder ungefär samma som det engelska edge, »kant«, alltså kanten på landet mot havet. Men Agder var aldrig en landsdel. Agder var ett gränsland mellan Østlandet og Vestlandet. Gränsland!

Allra sist ett gripande möte på ett tåg som får oanade konsekvenser. Kanske står morgonstjärnan för början på något nytt, något mer tolerant, kärleksfullt, försonande? Ett nytt liv? Jag lämnar romanen med känslan att allt finns och vi i allt – en känga mot dualismens antingen eller. Knausgård verkar vilja lyfta fram att vi är både människor och djur, gudomliga och djävulska, att de döda finns alldeles intill, det rationella sida vid sida med det irrationella och att livet är fullt av mirakel, möjligheter att tänka och göra annorlunda. Fästa blicken. Se sammanhang och gemenskap.

Jag ser ömsinthet och kärlek till nästan, intill det svarta. Jag ser alla barnen, levande, döda och ofödda. Faktiskt ser jag Morgonstjärnan och allt som sker under den – i ett helt nytt ljus.

Hurra!

Nu har min eminenta skrivarkollega Eva Stilling och jag skickat in vårt slutmanus till förlaget. Romanen heter Systrarna Nyströms begravningsbyrå. Bok, e-bok och ljudbok kommer snart!