Kulregn och snödroppar

Ljudboken till Systrarna Nyströms begravningsbyrå är nu inläst och Eva och jag lyssnar och redigerar, uttal som blev fel, pauser som saknas etc. Mellan varven blir det en och annan dikt. Idag återfinns en av dem på DN-kultur.

https://etidning.dn.se/shared/article/kulregn-och-snodroppar/dXV2kPFi

Den egensinniga ordbrukaren på väg hem

Marie Lundström

Alla måste söderut

Wahlström & Widstrand  

Marie Lundström debuterade 2020 med Sanningens kalas, en roman om livets existentiella grundstenar – att mötas och skiljas. Huvudintrigen handlar om Isabell och den krampaktiga relationen med hennes mamma. Mer dråplig än melankolisk. Allt skrivet med den säregna röst, lätt dialektal, vi känner igen från Lundströms bokradio där hon är programledare.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Nu föreligger en ny dovare och längre roman med den fyndiga titeln Alla måste söderut, det inofficiella namnet på AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen) som under 1960-80-talen betalade norrlänningar för flytt söderut, där jobben fanns. Lundström har skrivit en sorgesång om att förlora en älskad far, förflyttas från ursprunget, vara vilsen i liv och kärlek – sökande efter platsen där man hör hemma. Romanen famnar berättelser om förflyttningar, både geografiska och mentala. Huvudpersonen heter Eva, en 38 årig ensamdotter utan egen familj. Och romanen börjar och slutar i Marliden, nere vid sjön eller träsket som vi säger i norr.

Liksom den förra romanen är denna skriven i jagform. Men allt börjar i tredje person, när döden knackar på. Faderns blick på Eva är borta. Det är ”tomt på ögon” (s 7). Livet krackelerar och Eva klyvs itu. Kofteva, som säger som det är, dyker upp med jämna mellanrum och talar till Eva som har förlorat språket: ”Rå sorg är rå och bor ogärna i orden. Det står i alla böcker: Sorgen är till sin natur oförenlig med kravet att uttrycka känslor. (—) Den kom med sorgen, den här delningen. Jag är ledsen. Jag vill be om ursäkt för att jag inte håller ihop och är en. Jag vill bara ha en sak helt klar. Det handlar inte om att göra sig svår eller märkvärdig, det här måste gå över.” (s 9)

Eva vet att pappan är död. Men hon vet också att han kommer tillbaka. Väntan på att den älskade döda ska återvända är ett vanligt tillstånd i sorgeprocessen. Förnekelse, önsketänkande. Man förmår inte ta in det absoluta. (För övrigt superbt gestaltat av Joan Didion i Ett år av magiskt tänkande.) Alla klockor tycks stå på tio i två. Samma tid som pappan dog.

Den första tiden tillbringar hon iklädd pappans röda fleece, som hon ska lämna igen när han kommer tillbaka, tillsammans med pappas kvinna som antar ett systematiskt sätt att hantera sorgen – skriva attgöralistor. De äter tunnbrödsbryta, hjortronsylt, kallmjölk och så falukorv. Hon skär en skiva åt pappan också. Tillsammans besöker de den döda pappan på sjukhuset, och snart också begravningsbyrån där begravningsgubben ”hade en proffsmjuk röst, en yrkestränad förståelse.” (s 17) Sedan följer en tröttande sortering av pappans saker, och minnesutflykter kopplade till dem. Utmattad kommer sömnen: ”jag la mig ner i lukten hans och somnade.” (s 27)

Efter fyra dagar med sorgen återvänder hon till jobbet som konsult med den efterfrågade kursen i mötesteknik – och hyresettan i Hammarbyhöjden: ”Det var en jagad människa som hade lämnat lägenheten. Skåpdörrarna i köket stod på vid gavel. Rummen var tystade skrik” (s 36). Motvilligt går hon med på att låta chefens vän, en nybliven journalist få intervjua henne som norrlänning i stan. En huvudvärk plågar henne och hon kontaktar vården, men berättar inte om faderns död. Man behöver ju inte berätta allt.

Hon tar sig till lunchstället, äter carbonara och pratar med journalisten när en bekant dyker upp som också ska intervjuas. Anneli Landberg. Samma person som har skrivit kärlekslyriken till ett landskap. Har du inte hittat den har du läst för fort. Här har Lundström haft roligt. Sist de sågs var för 20 år sedan när Anneli ville bli poet och hade en relation med en Granberg, då norrgänget flyttade runt på tredjehandskontrakt och det aldrig var någon idé att packa upp ur banankartongerna. Anneli initierar en diskussion om hemlängtan och om det var de starka som flyttade eller de som stannade kvar. Intressant inte bara för oss med rötterna i en blomkruka.

Marliden. Pappans barndomshem kommer hon att ärva till hälften. Den andra halvan äger den sjukliga fastern Siri, men det är hennes man den självsvåldiga farbror Birger som håller i trådarna. Och han har bråttom att göra upp om inkomster och utgifter kring hemmanet. Men först begravningen som Lundström fångar med dess sköra frusenhet och flyktiga tankar.

Ett par dagar efter begravningen möter hon en man i Stockholm, Larsa. ”Det var något komiskt med oss två. En äldre, halvt frånskild mjukis och så en yngre i stenhård sorg, sluten som ett hjortronkart.” (s 70) Av honom blir hon ”kanske lite rolig” (s 64), men hon har fortfarande svårt att hitta till orden trots att Kofteva manar på henne. Hon som tröstar, står intill, säger sanningar och tycks ha ett uppdrag formulerat i romanens början: ”Du måste ta i orden, trä dem över din kropp, klä din stumhet, du bara måste försöka. Annars blir vi inte ett igen”. (s 9)

Alla måste söderut är en berättelse om de roller vi får och väljer, hur vi uppfattas och vill uppfattas och hur känslor och prioriteringar påverkar oss – allt i språket som både distanserar och helar. Lundström arbetar med växelspelet mellan norr och söder, landsbygd och stad, kärlek och sorg, politik och individer, nu och då, känsla och förnuft. Men det som lyfter berättelsen är förutom hennes alldeles egna författarröst, den skiftande synvinkeln, hur hon sömlöst vandrar mellan de yttre beskrivningarna och det inre seendet. Vardagligt och aldrig sentimentalt:

 ”Han gick med god fart och jag ägde inte frimodet att be honom stanna. Det var något i landskapet som manade en att inte dalta. Men uppe vid farstubron sket jag i det. Stortallen behövde få se någon kyssas. Den väldiga kronan som växte för varje år och som kastade allt större skugga, ingen människa nådde runt stortallens stam. Den var imponerande och kall, hade en ensamhet som kunde komma åt mig. Men inte den gången på bron, inte där vi stod tillsammans. Lukten av fiskfjäll från farfars jacka, som han hade lånat. Larsas vante runt min frusna nacke. Om jag inte knäcktes, kunde det kanske bli något.” (s 101)

Lundström är också rolig i det mörka: ”Han hade fru och två barn, jag hade Eva och två torra händer.” (s 116), ”Han och Maria förgyllde kvällarna med upprörda telefonsamtal. Julhelgen skulle gå i lugnets tecken skrek hon till Larsa, så att jag som stod ute i köket hörde. ” (s 120) Och när Granberg och Anneli Landberg dyker upp igen följer jag det galna förloppet med skräckblandad förtjusning.

Julen firar hon med Larsas föräldrar; det går ganska bra, men på julnatten måste hon bara fly. Det hällregnar och hon går mot E4-an, vägen norrut: ”Det skulle killa till när jag satte ut tummen. Bilen som skulle stanna skulle köra så nära att regnslasket sprutade upp på byxan. En hastig inbromsning, en bildörr på glänt. Vart ska du? Jag skulle se en mörk hårflik, en skjortaxel Norrbotten. Södra Norrbottens inland, skulle jag höra mig själv säga. Jag ska hem.” (s129) Det lilla ordet ”skulle” är skillnaden som gör skillnaden. Romanen innehåller flera hantverksjuveler som denna. Men klart är att hon längtar hem: ”Markbygden. Det är inland. Det är insidan.” ( s 203)

Sorgen ligger hela tiden an som en ton, och vi följer en sorgeprocess parallellt med en kärleksrelation som får ta emot mycket av sorgens vilsenhet och uttryck: ”Efteråt är sorgen som en eftersatt pojkvän. Kräver tillbaka den tid jag försökt låtsas vara vid liv med andra levande. Efteråt vill den stumt att jag ligger still i sängen med bara den. Magens tomhet, revbenskorgens trasiga andningar.” (s 226). Sorgen försvinner inte, men den blir hanterbar. Och lyssnar man inåt kan det finnas slutsatser att dra. Som förändrar.

Lundström är bördig från Gällivare, delvis uppvuxen i Piteå. Språket påminner om det i Sanningens kalas med dialektala ordval (bängla, tjollra, tjorva, vars istället för var, vart istället för blev) de effektiva, norrbottniska sammansättningarna (strävrösten, stickekofta, darrhänder, ensamkropp, stortallen, störstvägarna, kallblicken, minnesmörker, fulnydörren) och ibland den omvända ordföljden (pappan hennes, in i doften hans, dialekten min, tack som kom). Språket har en norrbottnisk rytm, liknelser och metaforer är av en egen sort, naturen ständigt närvarande, återgiven som bara Lundström kan:

”Nu var det mars. Om någon månad skulle allt nödvändigt ske. Den högresta snövallen skulle tvingas till vatten. Det skulle brista i Sågbäcken, det skulle vara tvunget att porla även här. Solen skulle behöva lä och ladugårdsbackar. Utanför dasset de första flugorna som slog sig ner på den grovporiga snön, vanställt stora, dömda att dö. Sedan skulle det gå fort, slasket på gården, smältvattnet som jorden inte kunde svälja. Tjälen skulle sitta långt ner i marken, lämna hål i allén, sjön skulle isa i händerna in i juni. Björkarna med snåla musöron skulle skynda förbi sin egen skirhet och slå ut. Granarna neråt Ripträsket skulle sträcka på sig, grenarna skulle låta vinden komma åt, släppa till. Ända till stammen in: skaka loss den tunga grå vintervilan. ” (s 305)

Romanen är skriven i mestadels korta kapitel. Ömsom utspelar sig berättelsen i norr – i Marliden, i Luleå, eller Piteå – ömsom söderut, i Stockholm. Förutom tidsplanet 2005-2006 finns återkommande bakåtblickar, med pappan och Kofteva ständigt närvarande. Gestaltningen sker ofta i replikerna som i Sanningens kalas. Lundström är ständigt i dialog. Hon älskar att utforska samtalen. Relationerna. Så lär vi känna de olika karaktärerna, vilka personligheter, agendor, frustrationer de har – och hur de relaterar till varandra. Dialogerna skapar också stark närvaro med tempus i presens till skillnad från berättelsens preteritum. Sista hundra sidorna av romanen känns dock bihistorierna och bikaraktärerna något tröttande, replikerna förlorar ibland en dimension. Kanske hade en försiktig strykning varit befogad för att inte utarma huvudintrigerna.

Men detta till trots har Lundström hantverkat en märkvärdig roman som pulserar av liv och som får den som sörjt djupt, älskat med tvivel och lämnat hemorten – i synnerhet den som gjort resan från norr söderut – att nicka igenkännande, men också att se tillvaron och oss komplexa människor på nytt. Med värme. Passande nog lär Eva bonussonen, och oss, hur man gör upp eld.

Till slut har romanen förflyttat sig från sorgen över melankolin till känslan att vara hemma. Och till frågan: Är hemma en geografisk plats eller är det människorna som utgör ens hem?

Tänker på några rader i Virginia Woolfs Ett eget rum (i Jane Lundblads översättning) där hon skriver att endast de främsta författarna förmår ”verkställa en egendomlig starroperation på sinnena; efteråt ser man mer intensivt, det är som att världen blivit fri från en täckande hinna och fått ett mer intensivt liv.” (s 124) Lundströms operation tackar vi för.

Sara B. Acedo som gjorde omslaget till Sanningens kalas har också gjort detta med bottenfärg i mörkblått, som natthimlen bortom stadens belysning. Marlidens björkallé i höstskrud ramar in vägen hem, och de röda tranorna i par från pappans dödsannons flyger mot gryningen.

En musisk mosaik – ett litterärt rondo om vuxenblivandets irrvägar

Linn Ullman (översättning Lars Andersson)

Flicka, 1983 (Jente, 1983)

Albert Bonniers förlag

Linn Ullman är journalist och kritiker. Författardebuterade 1998 med Innan du somnar. Ett välsignat barn (2006) blev utnämnd till årets bästa översatta roman i brittiska tidningen The Independent. Flicka, 1983, är hennes sjunde roman.

Copyright/fotograf: Kristin Svanæs-Soot

Linn Ullmans självbiografiska roman har tre delar Blått, Rött och Vitt, en triptyk i franska flaggans färger, tänker jag, men inser snart att det också är den amerikanska och den norska flaggans färger. Just det. Romanen utspelar sig i Paris, i New York och i Oslo. Jaget har tre nivåer, den vuxna författaren, berättaren; Du, skuggsystern som funnits sedan barndomen – en låtsaskompis, samvetet … och Hon, den yngre versionen, flickan 16 år. Där finns också tre generationers kvinnor, den åldrade modern, det vuxna jaget och den unga dottern.

Romanens fokus är ett smärtsamt minne; den kaxigt osäkra 16 åriga flickan reser till Paris mot mammans vilja, för att bli plåtad för Vogue av en fyrtio år äldre fotograf. Romanen är en berättelse om gränslandet mellan barndom och vuxenhet, om lust och sexualitet, om genusroller, om vilsenhet, om minne och glömska, om skrivande – och framförallt om hur en händelse, en hemlighet långt bak i tiden kan påverka oss i decennier. Det vuxna jaget, med tilltagande ångest i Oslo under pandemin, funderar över och läser om hemligheter. ”I den stunden intentionen att hålla inne med en hemlighet uppstår börjar den verka i oss. Som oro, som ensamhet, som melankoli.” (s. 60-61) Hon försöker minnas: ”Det som skedde i Paris – och som kom före och allt som kom efter – ter sig som vatten. Jag minns glimtvis. Jag glömmer glimtvis.” (s. 108) Hon googlar, läser, letar rätt på gamla brev och bilder. Pusslar ihop glimtar av minnen och glömska.

Ullman är tydligt inspirerad av Annie Ernaux mod och metod. ”Om jag inte skriver om det, för att jag tvivlar, för att tvivlet skapar ångest, för att jag gör nästan vad som helst för att slippa ha ångest, för att tvivlet och ångesten försätter mig i samma hjälplösa tillstånd som när jag var 16 år, då glömmer jag, Som Annie Ernaux skriver, att dessa saker hände mig för att jag skulle skriva dem.” (s. 36) Likt den franska nobelpristagarens metod letar hon fakta och minnen, försöker sätta ord på dem, vara sanningsenlig, granskar bilder noggrant och låter sedan det vuxna jaget reflektera. Hon kämpar med att skriva ihop sig. ”Det finns en enda ljudinspelning med Virginia Woolf, en BBC- inspelning från 1937. Rösten är mycket ljusare och vassare än jag föreställt mig. ”Att skriva, säger hon, är bara en fråga om att finna de rätta orden och sätta dem i rätt ordningsföljd.” (s. 54)

Hon tycks också inspirerad av landskollegan Jon Fosse som ofta roterar runt samma tema om och om igen. Men hon skapar en helt egen form, en musisk mosaik, ett litterärt rondo om minne och glömska i blått, rött och vitt, lyhört framskrivet med stor ömsinthet för flickan, men också med många frågetecken. ”När man går vilse visar det sig ofta att man har gått i cirkel. (—) Det är också ett sätt att skriva på…” (s. 194)

Copyright/fotograf: Kristin Svanæs-Soot

Språket är sökande och utforskande. Kroppen minns. ”Att orsaken till att hon blir lamslagen av ångest hösten 2019 är händelser som utspelade sig våren 1981 eller vintern 1983 eller långt dessförinnan eller långt senare. Är det så? Kommer ångesten att släppa taget om jag finner ångestens upprinnelse? Kommer du att blekna bort och lämna mig i fred? Vill jag det –   att du ska försvinna?” (s. 88) Ullman lägger inte skuld på någon utan betraktar de olika minnesbilderna om och om igen.

Som en dov ton genom romanen ljuder upplevelsen av äldre män som tar för sig av unga flickor, inte bara i modebranschen, utan också i taxibilen, på gatan, var som helst. Oreflekterat tar de sig rätten. Detta är före metoo och de äldre männens rovdjurskättja står i skarp kontrast till de unga kvinnornas begynnande sexualitet. Ullman lyfter den ojämlika och komplexa kontakten mellan dessa två parter som söker lust, som ett naket faktum. Jag drabbas av vämjelse. Det är bara att hoppas att metoo ändå gjort skillnad.

I första delen Blått finns detaljer som örhänget med blå sten, den blå yllekappan, det blå kaklet i fotografens badrum, en främmande kvinnas blåa handske, blåbärstuvor, Paris blåa skiftningar, mammans blåa ögon och så vidare. I andra delen Rött ser vi en illröd porslinsfågel, vallmoblommor A:s röda jeep, röda löv, ett ljusrött snäckskal, mammas röda Diordräkt, en röd halsduk, rött mössludd med mera. I tredje delen Vitt förekommer vita trädtoppar i Central Park, vita trottoarer längs Columbus Avenue, vita handdukar i Paris, jungfrun i den elfenbensvita klänningen, en vit herrskjorta, en vitklädd Pina Bausch, en vit hund, en vit björkskog. Melankoli, Passion och … Eftertankens kranka blekhet. Mot slutet är det vår och det grönskar i parkerna, träden är gröna. En ny färg. Det ljusnar.

Romanen är drömlikt utforskande i en stram grundform. Den är spännande, målerisk, rik, exakt. Ullman har skrivit flera läsvärda böcker tidigare, men detta är utan tvekan hennes mest lysande verk. Flickan i HC Andersens saga Flickan med svavelstickorna dör, men Ullmans flicka överlever och skriver fram sitt trauma, gör det till konst.

Omslaget av Jørgen Brynhildsvoll är sorgsvart med titel och författarens namn i silvertext, insidan är blodröd. Bokens jacka har ett foto av den unga författarens ansikte på framsidan, ljusrött som ett snäckskal med ett par stora blå, oskuldsfulla ögon.

Gastkramande handbok för kvinnor och män i destruktiva relationer

Lina Wolff

Djävulsgreppet

Albert Bonniers förlag

Lina Wolff debuterade med en novellsamling 2009 och har sedan dess skrivit fyra romaner. Hon Augustprisades för De polyglotta älskarna 2016 och är nu aktuell med en nominering till Augustpriset för Djävulsgreppet.

Lotta Kühlhorns omslag är orange, ockra som färgen på husen i Florens. Men det finns fler betydelser: ”Andra chakrat är underlivet och dess färg är orange.”(s. 8). Underlivet tycks spela en viktig roll i romanen. På framsidan finns en bur omgiven av cypresser, och under författarens namn finns en nyckel. Runt det hela en taggig ram som också återfinns på bokens baksida. På bokens första tryckta sida återfinns nyckeln. Får vi alltså nyckeln till hur man tar sig ur ett djävulsgrepp i den här romanen?

Jag är sen på bollen. Inte med läsandet av romanen, utan med skrivandet om den. Liksom Wolffs tidigare romaner intresserar Wolff sig för dysfunktionella relationer utomlands. Men den här är så våldsam, med temat ung kvinna på helvetesvandring, att jag har svårt att riktigt sätta fingret på varför jag både läser den med andan i halsen, imponerad över hennes språkliga hantverkskonst, och samtidigt har så svårt för den. Ännu en roman om en traumatisk relation, där kvinnan inte förmår ta sig ur djävulsgreppet trots att hon har nyckeln.

Men vi tar det bit för bit. Kanske ser jag vad jag tycker när jag har skrivit fram recensionen.

Wolffs språk (ibland flera språk) är enkelt och exakt. Berättandet är fyndigt och plågsamt i ökande grad. Intrigen driver berättelsen framåt. Romanen har två delar, den första utspelar sig i Florens i korta kapitel, ett kammarspel där i princip allt utspelas med endast hon och han närvarande. Andra personer finns bara i periferin. Den andra delen utspelar sig i New Orleans med längre filmiska kapitel och ett skruvat berättande. Man kan också säga att romanen har en tredje del, men eftersom jag inte vill avslöja slutet så skriver jag inte mer om det.

Första meningen lyder: ”När hon kommer till Florens är alla älskande par det första som överväldigar henne.” (s.7) Det är varmt och ångande och skrik och skratt från älskande par hörs genom de öppna fönstren. ”Hon tänker att hon kommer från en mycket karg trakt. Hon tänker också att hon har mycket att lära, och att mannen vid hennes sida kan vara den som hjälper henne in i detta nya.”(s.7) Sinnenas fröjder är nåbara och kanske har hon en läromästare intill.

Redan på tredje sidan kommer några meningar som fångar romanens huvudtema. ”Det finns ingenting att oroa sig för. Han är harmlös, motbjudande för alla utom för henne. Han är en harmlös liten tjockis. I efterhand ska hon (bittert) tänka att det inte finns något sådant som harmlösa små tjockisar.” (s.9) Varje man är en potentiell fara.

Ung svensk språkbegåvad kvinna, har alltså sagt upp sitt jobb och köpt en enkel biljett till Florens och flyttar ihop med en italiensk, ful pojkvän med tovigt hår och urtvättade kläder. Men hon tycker om honom och har utsett honom till den som ska lära henne allt om kärlek. Lite makeover först bara. Hon hjälper honom att köpa nya kläder, deodorant och skor, tar honom till gymmet och frisören. Och de har sex och roligt mest hela tiden. Det är bara en tidsfråga innan han är en perfekt partner: ”Och på morgnarna står hon i fönstret och betraktar nöjt (men naivt) sitt underverk när det går ut i världen.” Allt detta vet vi alltså i första kapitlet. Florens är varmt och ockrafärgat, det ångar av sex och hon har en partner som när han har förvandlats kommer att bli den bästa, mest åtråvärda. Och hon kommer att lära sig så mycket. Läsaren bävar för att hennes naivitet och fokus på kropp och kött kommer att straffa sig. Att det hon kommer att lära sig har mycket litet med kärlek att göra.

Successivt får vi fler indikationer på att det här inte kommer att gå bra: Under den första tiden känner hon sig innerligt nöjd nästan jämt. Som Gud skapar människan, skapar hon mannen. Möjligtvis är det därför det går så fel sedan, för att hon tror sig leva enligt ett narrativ som i grunden aldrig existerat. Kvinnor skapar inte män, det finns inga sådana historiska föreställningar, inga sådana legender.” (s.13) Just det, man kan inte förändra någon annan, bara sig själv. I samma kapitel kommer han hem från jobbet och visar henne en video när han gör armhävningar. Hon förstår att det är en kvinna som har filmat honom. Han blir paff, och anklagar henne för att vara paranoid, men erkänner till sist att hon har rätt. Tilliten har fått sig en törn. Läsaren inser att det här är en man som tar det han vill ha. Basta.

Efterhand ser vi hur olika de är. Hon en polyglott (flerspråkig), han inte, hon kulturell som läser mycket, han läser bara bästsäljare, han går till jobbet, hon är arbetslös. Men just det sista råder hon bot på genom att kontakta en tolkskola. Att gå iväg om dagarna kanske kan föra in lite normalitet i deras relation. Han blir sur. Det framkommer att han tror att det ska finnas en massa män där. Här är hon riktigt rolig. Jag ska inte avslöja vad hon säger. Men han följer med henne tid för att kontrollera vad det är för ett ställe.

Snart smyger hon in hans våldsamhet på ett nästan osynligt sätt. ”På ett vardagligt plan är han, trots smärtan han redan börjat tillfoga henne, trevlig att samleva med.” (s.15) Han får nu smeknamet ”Den renlige” för det sätt han ombesörjer sin hygien. Hennes förtjänst. Men hon har börjat tystna. Och han har alltid önskat en kvinna som är tyst som en mus och ger henne därför smeknamnet Minnie som i Minnie Mouse. Då får han heta Mickey. Det är ju logiskt. Skrattet fastnar i halsen. Vad vi bevittnar är en relation där han kommer att förtrycka henne och slå henne gul och blå. Men det sker så omärkligt och så är det ju trevligt mellan varven så hon knappt märker något.

Sedan kommer ”Fast Minnie, det är helt okej om du vill vara lite svag med mig. Starka kvinnor gör oss män svaga. Om vi inte får vara starka, vad ska vi då göra med vår manlighet?” Man ryser som läsare. Herre gud. Spring därifrån! Men hon blir glad när han säger att hon är perfekt. ” Det hon inte förstår just då är att det i komplimangen också ligger en uppmaning.” Trots att hon vet att ingen är perfekt, allra minst hon, så måste hon nu försöka dölja alla sina brister och egenheter så att han inte slutar älska henne. Inte minst det obehag hon känner ibland, kanske något slags neuros. Det skulle han inte gilla. Hemma kan hon använda naturen. ”Träden suger in allt tungt i sig själva och spjälkar ner. Men i Florens finns ingen natur.” (s 19). Bara cypresser.

Manipulationen introduceras. Hon misstänker att han träffar andra kvinnor och hon lägger ner all energi på att göra det så trivsamt som möjligt hemma för att han ska återvända till henne. Hon blir liggande, slutar laga mat, slutar äta. Han gillar inte det och berättar om sin syster som hade anorexi. Ett långt textavsnitt följer om hans skam över systern. Hans skam. Hon registrerar att han har en öm punkt som hon skulle kunna använda om det behövs. Vi har precis bevittnat ytterligare ett steg på normaliseringens processtrappa.

Det bara fortsätter. Hon ber honom berätta om när han var liten. Det gör han, men han frågar inte henne om hennes barndom. Narcissisten är inte intresserad av någon annan än sig själv. Dialogen uteblir. Men för läsaren berättar hon om uppväxten i en by där ett fruktansvärd mord på en flicka ägde rum när hon var barn. Men varför tänka på det nu, när hon kan leva i nuet, i härliga Florens med möjlighet att förvandlas och slippa bort från alla hemska minnen om ond bråd död. Noterat.

Nästa steg ner mot helvetesgapet är vad som händer när manipulationen misslyckas. Hon har slutat äta, han ger henne sina omsorger, hon blir hungrig och slukar en måltid, men döljer det för honom och han kommer på henne med att ljuga. Och när han återvänder till sina hemligheter (läs andra kvinnor) tänker hon att hennes motvikt blir att också skaffa några egna. Här har relationen redan blivit en fråga om maktbalans. Vid ett tillfälle när de har älskat hårdhänt och hon ber honom att ”inte ta sönder mig” (s. 39) blir svaret: ”Säg inte vad jag får och inte får, säger han. Du bestämmer inte över mig (—) Lägger du dig inte i mina händer tar du manligheten ifrån mig och då vill jag inte ha dig.”

Efter detta eskalerar allt snabbt. Vid några situationer bankar grannarna i väggen. Hon har svårt att inse att hon är med om detta. Likaså när han ber henne ljuga ihop en fantasi om sex med hennes förra chef. Hon finner det motbjudande men han insisterar att hon kan bjuda på det. Han njuter av hennes rollspel, men när det är över är han förvånad att hon gjorde sånt med sin chef. Hon försöker förklara att det var en fantasi, men misslyckas och lovar sig själv att aldrig mer bjuda honom på någon fantasi. Bara genom att förhålla sig stum kan hon återvinna hans respekt.

Hon har inga vänner längre. Man undrar varför vännerna har försvunnit ur hennes liv. ”Om hon ska vara ärlig, så är det för att hon inte orkar redogöra för vad som händer. Stå där med skammen över självet. Själsmöglet. En väninna hade sett på henne med verklighetens ögon. En väninna hade sagt att hon är på fel spår ( —)” (s .52) Hon är instängd med en våldsam man i en vacker stad, utan någon annan att tänka tillsammans med. Ensam. Ensamheten är bedövande.

De ska gå ut och äta middag. Hon besöker klädbutiker för att köpa något så Den renlige kan vara stolt över henne. Han märker inte att hon har nya kläder. Och när hon sitter där i kvällssolen inser hon att ” hon inte längre väljer honom, utan att hon drabbas av honom. Hade hon kunnat lämna honom hade hon gjort det nu. Men hon kan inte. Hon är fast i något, något slags grepp som inte släpper. ” (s. 55) Här finns en tydlig koppling till titeln Djävulsgreppet. Hon vill ta sig ur detta, men kan inte. Hon hålls kvar. Varför undrar man? ”Hon föraktar sig själv. Hon vill vara någon annan. Inte vem som helst, men absolut någon annan. ” (s. 56) Nu är protagonisten framme vid normaliseringens station Magiskt tänkande. Om bara hon vore någon annan skulle hon kunna lämna honom.

Efter ett besök på apoteket då hon köper olja till underlivet säger kassörskan att då är hon på gränsen till avgrunden. Hon chockas av detta och reaktionen blir denna: ”När hennes kropp torkar ut kommer allt att vara slut. Vad gör jag då? tänker hon. Så kommer hon på att hon ju alltid kan ta livet av sig och känner hur en plötslig lättnad infinner sig vid tanken.” Nu är hon i det skede i relationen att döden kan vara en lösning.

Så går dagarna, veckorna. Morgnarna är underbara med ”möjligheten att göra allt annorlunda” (s. 63). Han övertygar henne med tjat och mjukt våld och efteråt vet hon att något går förlorat: ”Hon förlorar en del av sin själ varje gång hon låter köttet bestämma. Det är passionens pris. Själen tynar bort. Värdigheten tynar bort, anständigheten, allt som är en själv, ens inre kärna förtvinar. Bara köttet blomstrar.” (s. 63) Här återkommer igen en central tanke i romanen. Låter man köttet och lustarna styra möglar själen.

Det plågsamma är att hon har insikterna och vill bort från våldsrelationen, men förmår inte. Ett problem hos honom dyker dock upp. På grund av stress och övervikt får han problem med potensen och detta blir en öm punkt. Hon inser snabbt att. ”Hans manlighet är det totem som hela deras relation roterar runt. Det är den underliggande överenskommelsen som inte ens behöver uttalas eftersom den är så självklar. Hans manlighet ska vårdas och vördas.” Ja, som läsare blir man inte förvånad. Den patriarkala normen gäller här. Men det blir allt svårare för henne att vörda honom. Och när hon går över gränsen kommer slagen på köpet.

På sidan 74 dyker en ny person upp, Ben. Den renlige är på jobbevent och kommer hem sent så hon går ut och äter själv och hamnar i samspråk men en amerikansk man. Hon inser att hon gör något farligt när hon följer honom hem. Men det här är vad hon förmår göra. Se till att maktbalansen är jämn genom att hon också har hemligheter. Och kanske kan Ben hjälpa henne ur hennes prekära situation.

Allt förvärras nu. Igen. Hon vet att vägen till Den renliges jobb på lagret är fylld med horor från alla möjliga länder. Hon försöker att inte tänka på dem, men de finns där hela tiden och gödslar svartsjukan.

I slutet av första delen föreslår Den renlige att de ska gå till en psykolog, La dottoressa, för att få bukt med sina relationsproblem. Psykologen pratar först med Den renlige och sedan med henne. Psykologen är explicit och säger det både läsaren och hon har insett för länge sedan, att hon måste lämna sin partner. Att det är en fråga om liv och död och att det är bråttom. När hon protesterar säger psykologen att hon är ”oerhört korkad”. (s 119). Hon och Den renlige konstaterar att psykologer inte funkar för dem. Det som hade kunnat vara en nyckel blir istället en förnekelse av verkligheten. De avbokar det andra besöket.

Så en dag visar sig en öppning. Ben berättar att han ska åka hem om några veckor och undrar om hon vill följa med till New Orleans. Han har sett hennes blåmärken och erbjuder henne en fristad. Och hon vet att förr eller senare kommer Den renlige att döda henne. Ben säger det. Och här kommer en föraning om hur döden skulle kunna te sig enligt Ben.” I dödsögonblicket kommer insikten att komma till henne likt ett glasregn som faller framför ens ögon och bildar ett mönster.” Allt är hennes fel. Ben säger att han ger henne tre veckor. Sedan släpper han taget. Här är hennes chans till frihet.

Som läsare suckar jag. Varför måste hon ha draghjälp av en annan man som hon inte känner. Varför avslutar hon inte detta och åker hem?

Om första delen närmast är en manual över normaliseringsprocesser i våldsamma relationer är andra delen är en väldigt skruvad fiktion med rikt symbolspråk. När man tänker att nu kan det inte bli värre så blir det just det. En mardröm om relationer som maktspel, om hur destruktiv ensamheten utan vänner kan bli, om att vara i händerna på människor med egna agendor på en främmande kontinent, i en miljö med ruckel och stinkande sumpmarker. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men Wolf kan verkligen skriva. Det är spännande som en thriller, tryfferad med psykoanalytiskt stoff från Jung: demoner, fladdermöss, burar och annat. Men jag lägger ifrån mig romanen med sorg.

Hur sorgligt är det inte att vi fortfarande 2022 tvingas inse att många kvinnor lever i våldsamma relationer. Hur sorgligt är det inte att inse hur svårt det kan vara att lämna en destruktiv partner. Hur sorgligt är det inte att ännu en gång läsa en traumaroman om en misogyn värld med idel hemska män.

Men det är snyggt gjort. Och nyckeln får vi. En hel handbok med nycklar.

Foto: Gustav Bergman

Julerbjudande Systrarna Nyströms

M-Magasin nr 16

I M-Magasin (nr 16) idag. Systrarna Nyströms och jag, tycks Tesla tänka. På pränt en intervju med mig under vinjetten Debutanten. Fint samtal om mitt samskrivande med Eva Stilling, signerad Kerstin Serneö, bokredaktör.

Gianni Schicchi

Smålandsoperan sätter upp Gianni Schicchi av Puccini. Min novell Kintsugi (som kommer i en ljudboksantolgi våren-23) är en av de texter som inspirerat till en nyskriven första akt. 🎶🎶

http://www.smop.se

Boksignering Visby

Äntligen kunde Eva och jag träffas och signera Systrarna Nyströms begravningsbyrå. Vi satt utanför Wessmans bokhandel på Adelsgatan, bästa boklådan!

Dagen var strålande. Värmen dallrade i samtalen med många som stannade till för att prata och köpa vår roman.

Eva, jag – och Blanca som köpte sju böcker! Till sig själv och vännerna. ❣️Foto: Anu Viik.

Systrarna Nyströms begravningsbyrå, tryckt och klar!

Änligen. Lagom till firandet av min 66e årsring kom Eva Stillings och min roman Systrarna Nyströms begravningsbyrå, efter lång väntan. Förlagsprocessen är tålamodsprövande, i synnerhet under en pandemi. Tur att vi har haft en riktigt bra redaktör, en underbar formgivare och gott stöd av Lava förlag i alla kringelikrokar.

Vi har också lanserat en hemsida där man kan läsa mer om oss och romanen samt beställa en bok (från den 13 juli). Signerad om man vill. Där finns också en länk till musiken i romanen. https://hallbergochstilling.com/

Baksidestext: Vännerna Meta Bergman och Liz di Fardo bestämmer sig för att skapa en annorlunda begravningsbyrå i domkyrkostaden Strängnäs. I huset som tycks ha sett och hört allt. Drömmen om en mötesplats med tid för samtal, både om ljus och mörker, är från början Metas. Trots hennes vilja att klara allt själv, inser hon snart att det behövs en partner. Liz, som måste kämpa för att våga, söker nya sammanhang och en omstart efter en nedbrytande skilsmässa. Snart ansluter också Amatus Fridell, ett original med poesi i innerfickan, den udda kyrkoherden Riita Salisjärvi, bröderna Nesrim tvärs över gatan, Metas dominanta mamma Ada, och Eda Lien – grannen som visar sig vara expert på sprängämnen.

I tolv kapitel, ett för varje månad under begravningsbyråns första år, tar sig Meta och Liz an helt väsensskilda begravningsuppdrag som inte bara utmanar deras kompetens utan också ställer relationer och livspussel på prov. När pandemin drabbar Sverige förändras förutsättningarna, inte minst för hur begravningar ska och kan genomföras. Hur ska det gå med vänskapen, kärleken och ekonomin när det finns så många restriktioner och komplexa önskemål? Nej, ingenting blir väl riktigt som de har tänkt sig.

Berättelsens allvar och humor växlar på samma sätt som den zebrarandiga sorgens rörelse mellan mörker och ljus. “Systrarna Nyströms begravningsbyrå” handlar om att våga ta ett språng för att förverkliga drömmar, men också om alla oväntade och omtumlande möten som uppstår runt våra frågor om livet och döden.

I skuggan av en cancerdiagnos

Ella-Maria Nutti

Kaffe med mjölk

Wahlström & Widstrand

Foto: Sofia Runarsdotter

En mamma och en dotter står i centrum i denna mollstämda debut av Ella-Maria Nutti. Mamma Agneta sitter hos psykologen i Gällivare. Han pratar om hemläxan. Att berätta för dottern Tilda. Vad, vet vi ännu inte, men vi förstår att det är något allvarligt. Agneta, som är sjukskriven från sitt arbete i hemtjänsten, vill att det ska vara bra mellan henne och dottern innan hon berättar. Hon har en plan. Hon gruvar sig, men ringer:

”Småpratet med tom röst. Tilda är stålkall, inte som is men som diskbänken på morgonen. Agneta vet varken när kylan smög sig på eller vad hon gjort för att förtjäna den. Hon som torkat. Tröstat. Jämt satt Tildas behov före sina. Trots Tildas kalla röst fortsätter Agneta smälta för det är ändå dottern, och all beslutsamhet rinner av henne. Orden kommer inte. Det är bra för inte kan man över telefon. Men ändå, det att hon borde.

Jag är långledig i helgen och tänkte eventuellt komma ned beroende på. Agneta märkte inte att orden formulerade sig i hjärnan. Nu ligger dom utspydda framför henne, omöjliga att stoppa tillbaka in. I munnen. Inte har hon jobbat på flera veckor, inte orkar hon lyfta gamlingarna. Sjukskriven på obestämd framtid är hon. Fram till döden, skrev läkaren inte.”

På hemmaplan finns den nya mannen Jörgen som är tålmodig och som finns där och ”böjer sig efter Agneta som om han vore smör.” Inte som den våldsamma exmaken som hon kastade ut när Tilda var liten. I Gällivare finns också väninnan Anneli som manar på henne att berätta.

Tilda läser juridik i Stockholm och försöker känna sig hemma i den krävande huvudstaden bland magasin, vinbarer, och märkeskläder. Hon försöker skapa ett liv långt från ursprunget. Klubbar, shots och one night stands. Rikssvenska. Kaffe med mjölk. Men hon väver band, precis som mormodern. Muore. På samiska.

Agneta kämpar på med provtagningar och behandlingar. Korsord och kräk i munnen hennes. Döstädning och vandringar längs minnenas krokiga stigar, datorstrul och argpling. Hon besöker sin dementa pappa Sten och berättar att hon ska besöka dottern i Stockholm och säger: ”Jag ska berätta för henne att jag ska dö.”  Han rycker inte ens till. Orden har förvandlats till obegripliga ljud. Hon packar ner sin enda finblus, mediciner i en plastkasse, fina men obekväma skor. Det är torsdag och hon tar nattåget söderut. Skör och illamående.

Mor och dotter möts. Orden landar inte som Agneta har tänkt: ”Klumpiga käglor som faller runt henne. (—) Hur ska dom kunna fylla helgen med ord?” Hon provsäger att hon är sjuk till spegelbilden, men viker undan blicken. Granskar venporten och morfinplåstret. T-shirten täcker över så de inte syns.

”Dom fortsätter efter trottoarerna i tystnad. Bredvid varandra när dom ryms men oftast på led. Ett tvåmanna led av ensamma som hör ihop.” Det är mycket som inte sägs.

Omslaget av Sara R. Acedo, har kaffelattefärg med vardagens kaffefläckar. Här vandrar mor och dotter med dotterns hund Knut. Livet som slagit knut på sig själv. Under skyddsomlaget finns den kaffebruna boken med himmelsblå titel och Nuttis namn. Som om det ändå finns hopp under alla dessa nyanser av brunt. Mu biigá.

Språket är sparsmakat i korta kapitel, med en distinkt ton av Norrbotten när Agneta pratar. Sammansättningarna argklampa, varmgolvet, svartkaffet, gammrövar, nervösfladdret, hårdorden, artighetsskrattar, fulperuk – och den omvända ordföljden: tunnhåret hennes. Där finns också ett och annat samiskt ord: Mu biigá. Allt blir bra.

Först på sidan 118 får vi läsa ordet ”cancer” fast läsaren har förstått det länge. Det är lördag. Snart ska Agneta åka hem. Nu måste hon berätta för dottern. Och på sidan 151 efter några dramatiska timmar säger hon Det. ”Jag har cancer. Jag ska dö.”

Romanen utspelar sig under en dryg vecka. Sex veckor efter Agnetas diagnos. Det är hög tid att berätta för den enda dottern. Men det är svårt att få fram orden. Romanen utspelar sig i Gällivare och i Stockholm och på tåget där emellan. Den handlar om relationen mellan en mor och en dotter, avstånd och närhet, svårigheten att kommunicera, att flytta hemifrån, klass, att fly eller stanna kvar, ensamhet och döden.

Kaffe med mjölk är en liten roman om de stora omvälvande ögonblicken i en människas liv när allt blir annorlunda, när allt blir skört. Nutti gestaltar utsattheten med både exakthet och mycket rymd mellan orden. Hon undviker skickligt klichéerna. Det blir giltigt också för andra mödrar och döttrar, för andra människor.

På sidan 189 når romanen sitt slut. Mamman och dottern besöker Agnetas pappa, Tildas morfar.

De dricker kaffe utan mjölk.

Vampyr eller vägvisare i kristider?

Foto: Självporträtt. Omslag: Bäck Studio

Marianne Lindberg De Geer

Utan hänsyn

Kaunitz-Olsson

Utan hänsyn är en dagbok skriven av Marianne Lindberg De Geer. MLDG är mest känd som konstnär, men är också kulturdebattör, dramatiker och regissör. Tidigare, under Benny Fredrikssons ledning, var hon genrechef för Konst & Design, på Kulturhuset Stadsteatern. Under pandemin är hon huvudsakligen författare.

Dagboksgenren har vuxit på senare år med dagböcker av Johanna Ekström, Lars Norén, Åsa Linderborg, Ulf Lundell för att nämna några av de mest kända. Just det. Författarna är redan kända när de väljer att dela med sig av sin privata sfär. Varför kan man undra? Vill de förklara sig, sätta in sina konstnärsskap /författarskap i en kontext? Utveckla det som känns angeläget? Eller tjäna pengar, stärka varumärket? Hur som blir det ett vinnande koncept för både förlag och författare. Men är det intressant för en vidare läsekrets? Jag återkommer till det.

MLDGs dagbok har titeln Utan hänsyn. Det är som en varudeklaration eller en varning: Om du öppnar pärmarna får du stå ut med ett klarspråk som kan såra. Omslaget har en bild, som alla MLDGs litterära alster, på henne själv. Självporträtt. Det vita håret ramar in hennes ansikte med emblematiska röda läppar och transparenta (!) glasögon med blank yta (glammigt!) som sätter fokus på hennes skarpsynta blick med blicken fäst inte på betraktaren utan på något/någon annan till vänster. Maken? Familjen? Skapandet? Samhället? Döden?

Att recensera en bok i dagboksgenren är problematiskt då det är lätt hänt att man recenserar författarens persona eftersom jagkaraktären och författaren förefaller vara samma person. Men som recensent behöver jag förhålla mig till dagboksgenren som när jag recenserar fiktion (språk, teman, komposition, omslag etc,). Därför använder jag begreppet ”jaget” när jag skriver om berättaren i dagboken. Jaget är en trots allt en konstruktion och dagboken ett urval, komponerad och formulerad av författaren. Inte livet själv.

Ett annat dilemma är att författaren i detta fall är känd och att hon skriver om sådant som delvis redan är bekant från media under årens lopp, men igen, det är inte författarens liv som ska recenseras utan hennes verk.

Dagboken utspelar sig från oktober 2020 och ett drygt år framåt på Södermalm, i och utanför lägenheten vid Slussen samt under några veckor, sommaren 2021 i Visby. Den börjar och slutar med en älskad make. Däremellan finns återkommande avsnitt om familjen. Här finns rapporter om covid förstås, Slussenbygget, dagliga promenader runt malmen, skrivprocessen, kontakter med förlaget, konsten, skapandet, shoppingturer, referat av främst fotbollsmatcher, referenser till andra verk, Benny Fredrikssons ledarskap och död, städning, skrivstunder, böcker, tv-serier, nyheter, politik, väder, skvaller, barn och barnbarn, möten med grannar och kulturpersonligheter, kritik mot kulturpersonligheter, återblickar till barn- och ungdomen, vänskapandets svårigheter, mess, mejl, pensionen, ekonomin, sömnproblem, tänderna, artrosen, cancern, åldrandet, döden.

Allt detta återkommer som en vardagssång med omkväden. Det finns mycket att känna igen sig i och annat att bli nyfiken på, undrande över och ibland provocerad av. Stort och smått om vartannat. Frustrationen över feminismen och konstvärlden är områden som diskuteras med glöd, i nedslag längs jagets långa levnad. Två vänner och deras tragiska död får också stort utrymme, mejlväxlingen med Lars Norén och berättelsen om Lars Vilks.

MLDG skriver flödande med en vardagligt inbjudande ton. Levande. Jaget reflekterar över det mesta. Både här och nu, men hon tänker också bakåt och hamnar ibland i dåtidens ofta dyiga reservoarer som hon betraktar, ofta i ett nytt ljus.

På den negativa sidan finns de många och långa sportreferaten och upprepningar av information, särskilt i andra halvan. I sin helhet är det både spännande, matigt och bitvis humoristiskt självkritiskt : ”(— ) man kan säga att jag har fått halva halsen avskuren, vilket som följd gett mig en snyggt smal hals utan häng under hakan. Jag vill dock inte rekommendera det som skönhetlyftsmetod.” (s. 86, återupprepas nästan ordagrant på s. 569) eller ”Men läpparna vill jag ha röda. Utan dom och med mina blekblå ögon, ser jag ut att ha legat i klorin.” (s. 367). Ytterligare ett exempel är när jaget berättar om upptagenheten av mejlvänskapen med Norén och upplevelsen när en annan skribent som också mejlat med honom nu sörjer densamme: ”Vill jag verkligen ha med detta i min dagbok, som i mångt och mycket berättar om samma slags möte med honom som jag erfarit? Sätter det inte mig i ett lite sjaskigt ljus? Har jag blivit nåt slags Noréngroupie, gamla människan?” (s.232)

Ibland är hon motsägelsefull. Ilskan mot till exempel Katrin Marçal, Åsa Linderborg och deras upptagenhet av sina utseenden och oförmågan att se faiblessen för sitt eget utanverk visar på blinda fläckar. Likaså upprördheten över andras sårande uppriktighet (S.215). Eller frustrationen över andras vänskapskotterier men inte över de egna ( s.52). Ja, vi människor är komplexa.

Men utan hänsyn är hon inte. Familjen och några utvalda skonas. Många hyllas också. Gärna mejlledes med både ris och ros till den det berör. Jaget är bra på att reagera och kommunicera sina reaktioner. Den hårdaste kritikern är hon dock mot sig själv: självföraktet, självföraktet och skammen. Det svarta inuti. Generöst delar hon med sig av både framgångar och tillkortakommanden.

Vackrast skriver hon om döden. Runan över Lars Norén, en blivande klassiker i en speciell och ofta sentimentalt högtravande genre s. 227-230 slutar så här:

”(—) nästa gång skrev du

Jag ligger på en sal med tre andra män

Det blev min sista autentiska bild av dig

Vid din dödsbädd grät tre flickor

Ganska vackert om du frågar mig

Det hade du kunnat göra nåt stort av”

Om MLDGs första dagbok Tvära kast skrev författaren Nina Wähä, redaktör för boken: ”En handbok i hur vi ska klara av karantänen med släktrelationer och yrkesliv när allt står på sin spets.” Det stämmer också om detta verk. Utan hänsyn fungerar faktiskt som en vägvisare i kristider – för alla som vill leva ett långt och levande liv; den har också inslag av Vita arkivet. Jaget berättar om hur hon vill dö, att hon vill ha en gravsten, gärna en som maken och hon designat själva, under ett litet körsbärsträd, och vid begravningen absolut inte Yesterday som musik men däremot mängder av levande blommor, som hon älskar.

När jag har läst klart den 620-sidiga boken urskiljer jag några olika teman som återkommer. Lustigt nog börjar de alla med Re, prefixet som betyder åter som i återvinna, återerövra. Men re är också den andra tonen i en durskala.

Reflektion – Det första uppenbara är att jaget inte bara tycker, ibland tvärsäkert, om det mesta, men framförallt reflekterar hon. Sätter in tyckandet i en kontext, resonerar med sig själv. Det är alltså en reflekterande dagbok, inte bara en beskrivande.

Revansch – I ungdomen säger den kända skådespelare SW något jaget aldrig glömt: ”Tänk att det ente ble nåt å däj, Limpan.” (s. 85) Det fungerade uppenbart som bränsle. ”Nån väntade sig nåt av mig. Teatern väntade på mig. Några dagar senare ringde jag till Dramatiska institutet (…) och bad om ansökningsblanketter. ” Tänk så fel SW hade. Språket är ett mäktigt redskap. Men också förmågan att tolka det. Det mesta kan ju verkligen tolkas både positivt och negativt.

Respekt – Jaget har koll på alla konstnärer, kulturarbetare, författare. Det har varit en strategi att ta sig in i kulturkretsen, föga sympatiskt eller ska man kalla det målinriktat? Eller rentav vampyristiskt som i jagets brasklapp: ”Om jag skulle säga en linje som jag upprätthållit i mitt liv så har det varit att försöka lära känna intressanta personer i kulturlivet, träffa dom en period och sen lämna dom för nya. Jag säger inte att det är ett sympatiskt drag, men att förstå hur människor och system fungerar är ett av mina största intressen utöver konsten. Vampyrism?” (s 314). Strävan efter att lyckas, bli inkluderad och respekterad är stark efter en barn- och ungdom då hon sällan behandlades med respekt. Hon hänvisar felaktigt till jantelagen. ( s. 254). Istället är det Hjalmar Söderbergs ord hon tänker på:

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Jaget nöjer sig att vara älskad av de närmaste, och vandrar hellre neråt ett snäpp eller två i Söderbergs trappa, för att få njuta känslan av beundran och respekt. Och lite road är hon allt av att det finns dem som är rädda för henne och hennes klarspråk.

Retlighet/reaktion – Jaget retar sig på det ena och det andra, t ex Ylva Snöfrids porträtt av Sara Danius: ”ett opersonligt standardporträtt” (s. 57), men mest pinsam är högstämda uttalanden av den fega konstparnassen (s. 57 även s. 249,  s. 605). Inte minst retar hon sig på olika kulturpersonligheter. Hennes skrivcredo vid sidan om uppriktigheten tycks vara att reta upp läsaren: ”Har man inte lyckats reta nån, har man missat nåt.” (S. 293)

Resonans – dagboken vittnar om flera vardagstillfällen när livet liksom vibrerar av liv, porlar av glädje (s.6, s.16), då jaget känner en genklang med tillvaron. Här ett exempel från ett mejl till Norén: ”Att åldras är att släppa taget, men kanske också, i bästa fall, att få uppleva dom toner som resterar, desto djupare, innerligare.” (s. 107) Resonans är en bristvara i jagets berättelser om sitt liv som ung, då inte mycket porlade.

Renovering – Ja det är inte bara Slussen som renoveras. Jag läser hela dagboken som ett uttryck för en äldre, tacksam kvinna (s. 80) som äntligen lever livet som hon vill, som har funnit det som gör hennes liv klangrikt, trots kroppens förfall och oro över ekonomin. Jaget har återskapat en ny kärleksfull familj istället för den tidigare dysfunktionella. En livsrenovering, nästan som en pånyttfödelse, en renässans.

Revision – ”att hitta det man velat göra men inte fått plats med. Att ges chans till sina forna upplevelser, för att bli varse dem.” (sid. 14). Jaget betraktar livet på ett delvis nytt sätt. Hon minns Simone de Beauvoirs ovärdiga beskrivning av åldrandet i boken Viellesse och försöker beskriva ålderdomen på sitt eget sätt i relation till den reviderande återblick som blir möjlig i hög ålder när man försonats med det som varit och fokuserar på det som är.

Förutom att Utan hänsyn fungerar som både Vägvisare och Vita arkivet är den inget mindre än en kärleksförklaring till maken, en hommage till familjen och en tacksamhet för alla dessa vardagar som kallas livet. Det blev ganska bra ändå. Uppriktigheten tycks viktig för jaget. Att vara sann. Mot sig själv. Och de andra som får utstå uppriktighet får lära sig att hantera det. Det är trots allt ganska få som har modet att vara uppriktiga i en tid då man måste förhålla sig väl med de som kan påverka ens livsföring, jobb och lön.

Jag tänker på ordet parresi (från grekiskan) som betyder ungefär frankt eller frimodigt. Enligt Foucault var parresi en hörnsten i den atenska demokratin (visserligen bara för män, men ändå) som symboliserade rätten att uttala sig fritt i detta vårt enda liv. Viktigare än någonsin.

Till sist. På baksidan kan man läsa ett citat ur Utan hänsyn:  

”Det här är en bok. En dagbok. Men den är inte helt igenom privat, som en dagbok brukar, eller kanske ska vara, fast jag försöker skriva den så. Eller privat förresten, kanske är uppriktig ett bättre ord. Jag låter min man läsa den. Varje dag. Hans öga på texten är viktig för mig. Men förhåller jag mig därmed helt uppriktig?”

Jaget i MLDGs dagbok strävar alltså efter att vara uppriktig och undrar om hon verkligen är det helt och hållet. Utan hänsyn är en dagbok om att inte låta livet kuva sig. Det är om möjligt ännu modigare, större än att vara uppriktig i alla lägen. Frimodigt. Retsamt. Komplext. Inspirerande.

En speglande relationsroman i den dubiösa filmens värld

Nina Wähä

« Babetta »

Norsteds

Foto: Kajsa Göransson

Författaren, sångaren och skådespelaren Nina Wähäs senaste roman börjar med: ”Vad är vänskap? Är det en platonisk kärleksrelation? Är det en självvald syskonrelation?” En roman om vänskap, tänker jag, detta alldeles för sällan gestaltade tema i den svenska litteraturen. Tankarna går förstås till Elena Ferrantes Neapelsvit, så komplex till sitt innehåll, liksom Silvia Avallones Stål och hennes senaste En vänskap.

Romanens jag är Katja som blir inbjuden, kallad, att komma till Lou i Sydfrankrike. De känner varandra sedan gymnasietiden då de gick på Södra latins teaterlinje, gjorde allt tillsammans och närde samma drömmar om skådespeleri. Katja söker återkommande till alla fyra scenskolor i landet och i väntan på att livet ska börja läser hon olika ämnen på universitetet, senast filmvetenskap. Femton år efter gymnasiet har hon sökt en doktorandtjänst, intresserad av stereotyper och kvinnoroller i filmens värld som hon är.

Lou får en huvudroll i den stilbildande och Oscarsbelönade kostymfilmen ”Babetta” direkt efter gymnasiet. Hon är framgångsrik, makalöst vacker och ”perfekt”, ett ord som Katja använder återkommande. ”Lou-effekten” är ett annat begrepp. Alla dåras av den bländande Lou så fort hon kommer in i ett rum. Hon (den stereotypa skådespelerskan?) lever i Sydfrankrike med sin partner, en dubbelt så gammal filmfotograf, i ett slottsliknande hus. Med pool. Vi ska återkomma till den.

Katja landar på flygplatsen, väntar på att Lou ska möta henne:

_{”Sätter mig på en bänk utanför skjutdörrarna och väntar. (—) Hon vet att jag ska komma. Det är inte första gången jag får vänta på henne. Det är så dynamiken är, alltid har varit, väl? Det är alltid jag som väntar på henne.”}

Väninnorna har alltså olika status. Romanen förstärker på olika sätt skillnader mellan dem båda. Katja blir observatören och lyssnaren, den som försöker förstå, får låna kläder av Lou och är den som väntar. Hon avundas den perfekta Lou. Vill bli som Lou. Relationen har en statisk obalans inte olik den i haltande kärleksrelationer.

Poolen är en återkommande bild, scen i romanen. Den finns också på omslagets framsida. Katja, Lou och Renaud, Lous partner vistas gärna nära eller i det turkosfärgade vattnet i det skarpa solljuset, ofta med en drink i handen. Det är glamouröst och mycket yta. Och det som slår mig en bit in i romanen är att Katja och Lou inte samtalar om något viktigt. De pratar. På Lous villkor. Katja funderar i sin ensamhet på klass, självkänsla, självskadebeteende, skönhet, svek, sex och en mängd annat intressant att diskutera med en vän. Men vänskapens öppenhet saknas för samtal. Inte heller när Renaud förgriper sig på Katja hittar feministen orden. Jag börjar inse att detta inte alls är en roman om vänskap, utan snarare om drömmen om vänskap, illusionen om vänskap. Det mörknar och Mistralen drar fram. Istället är det en roman om ensamhet, ”två solitärer på drift genom universum” och om att hitta sig själv.

Romanen är uppbyggd runt film, både det filmiska, filmer och själva branschen, Lou skådespelare, Katja cineast och filmforskare i vardande, Renaud filmfotograf. Romanen har vidare rikligt med filmreferenser, ett filmiskt slut som inte ska avslöjas här (tänker på Den franska löjtnantens kvinna) och som en parallellberättelse finns Katjas återgivning av Lous film ”Babetta”, som hon har sett ett tjugotal gånger och kan återge i detalj. Syftet med filmavsnitten är kanske att visa hur Katja med hull och hår går in i en annans liv och erfarenheter, att hon inte bara blir utan gör sig till en birollsfigur i Lous liv. Men romanen tappar dessvärre fokus med dessa återkommande filminslag och Katjas besatthet av ”Babetta”. Precis som man kan läsa på baksidan är romanen ”en hyllning till filmkonsten”, men den är också en spark i skrevet på den patriarkala filmbranschen.

På sidan 222 kommer berättelsens peripeti. Katja får ett mejl från Filmvetenskapen. Hon har blivit antagen som doktorand och ska skriva en avhandling:

_{”Det här är ett sådant ögonblick, eller minne, som bara handlar om mig själv. Bara om Katja, inte i relation till någon annan. Det är bara mig det handlar om.”}

Min läsning nu är att romanen primärt handlar om den reflekterande Katja, hennes (och vår) längtan efter djupa relationer, finnas i ett sammanhang, relatera – och Katjas smärtsamma insikt att man inte bara kan spegla sig i någon annans liv, söka bekräftelse, man behöver hitta sin egen riktning, bli pilot i sitt liv.

_{”Människor är aldrig det vi vill att de ska vara. Vi tillskriver dem egenskaper som vi önskar de, utifrån vad vi vill få ut av dem. Och sedan blir vi besvikna när de inte är allt det vi ville att de skulle vara.”}

Wähä kan skriva, inte tu tal om det. Den augustprisnominerade Testamente (2019) är ett brokigt och intelligent körverk om en storfamilj i Tornedalen. Babetta är väsensskild både till form och innehåll, sluten som ett kammarspel och i många stycken både spännande och intressant, men precis som poolen är det ytan som dominerar. Det finns dock en likhet med Testamente; Wähä skildrar oförmågan att kommunicera.

Men vart tog berättelsen om vänskapen vägen? Vänskapandet där tilliten är så stor att vännerna vågar kommunicera också om det svåra och känsliga, vågar vara ”skarpa som diamanter” för att låna ett uttryck av Edit Södergran i ett brev till Hagar Olsson. En relation där balansen är dynamisk och man kan turas om att vara stark och svag. Den romanen väntar jag fortfarande på.

En sprakande originell, polyfon – och visuell – läsupplevelse!

Bernardine Evaristo

”Flicka, kvinna, annan”

Övers. Niclas Nilsson

Albert Bonniers förlag

Copyright/fotograf: Jennie Scott

Bernadine Evaristo är författare och professor i Kreativt skrivande. 2019 fick hon det prestigefyllda Bookerpriset för Flicka, kvinna, annan som den första svarta kvinnan och första svarta brittiska personen någonsin. Detta är hennes åttonde roman.

Dedikationen visar på romanens ton och tematik: “For the sisters & the sistas & the sistahs & the sistren & the women & the womxn & the wimmin & the womyn & our brethren & our bredrin & our brothers & our bruvs & our men & our mandem & the LGBTQI+ members of the human family.” Och romanens sista ord är följaktligen – tillsammans.

I första kapitlet möter vi den femtioåriga Amma som efter många år äntligen ska få sätta upp sin pjäs Den sista amasonen i Dahomey, på National Theatre. Hon vandrar längs Themsen och tänker på när hon började med teater med parhästen Dominique:

”de trodde på förargelseväckande protester som var omstörtande och direkt förargelseväckande för mottagaren”

Efter arga och desillusionerade årtionden då hon befann sig i kulturens periferi blev hon plötsligt uppringd av den nytillträdda kvinnliga chefen på nationalteatern, och helt oväntat är denna okonventionella svarta kvinna inne i kulturens högborg. Hon bävar inför premiären trots att hon skrivit femtio pjäser, regisserat ett fyrtiotal och fastän genrepspubliken gav henne stående ovationer. Hon saknar Dominique som sedan länge bor i USA. De borde uppleva detta tillsammans. Sedan följer berättelsen om Dominique och hennes livsväg; efter det dottern Jazz med flera …

Flicka, kvinna, annan är ett frustande körverk, en kollektivroman, med tolv väsensskilt olika karaktärer beträffande ålder, preferenser, livsvägar: Alla har var sitt avsnitt men är också bifigurerande i andras, flera på väg till teaterpremiären. De vävs in i varandras liv och belyses ur olika perspektiv. Knausgårds Morgonstjärnan (se tidigare recension) med nio karaktärer har ett liknande upplägg, men här handlar det om elva svarta kvinnor och flickor och en binär, grupperade i fyra kapitel. Istället för Knausgårds avslutande essä finns här i kapitel fem en premiärfest med flera av karaktärerna, och allra sist en epilog. Knausgård skriver i första person, Evaristo i tredje, men byter ofta perspektiv mitt i en mening. Det gäller att hänga med. Båda hoppar filmiskt mellan olika tidslager. Knausgård befinner sig i Sørlandet, Norge och Evaristo huvudsakligen i Storbritannien (men också i andra delar av Samväldet), främst i London. Varje huvudkaraktär har också en västafrikansk adinkrasymbol. Ammas symbol är örnens, med egenskaper som styrka kraft och mod (författarens?). Också epilogen får en symbol: Universum – allt hänger ihop.

Den samhällskritiska romanen rör sig mellan två huvudteman. Det ena är rasism eller snarare den kamp som rasismen framtvingar. Det andra är identitet. Andra framträdande teman är feminism, sexualitet, moderskap, vänskap, kärlek, klass, familj.  Men tonen och stilen är inte dystopisk eller hotfull som hos Knausgård, tvärtom stiger man in i ett flöde; ibland en brusande fors med vilda strömmar, ibland en pulserande, mäktig flod. Allt och alla är i rörelse. Det smakar friskt, fräckt och hoppfullt. Översättaren Niclas Nilsson har gjort en i stort sett lyhörd översättning. Det måste ha varit ungefär som att försöka fånga ett vattenfall.

Evaristo skapar atmosfär runt de ickeidealiserade karaktärerna genom att blixtsnabbt ladda dem med vardagens allehanda aktiviteter och associationer, ofta med humoristiskt kommenterande parenteser (doftande mat!). Författarens sätt att bryta mot skrivkonventionerna är uppkäftigt. Versaler i början av meningarna saknas, förutom i början av kapitlen. Meningarna reglerar hon istället med radbrytningar. Ibland bryts också meningarna för att ge ord emfas. Konventionsbrotten understödjer romanens innehåll och stil, där allt är sammanflätat och flyter ihop; det påminner om en lång prosadikt, Evaristo är ju också poet. Det finns bara en enda punkt. Allra sist.

Romanen är okonventionell både till form och innehåll. Evaristo vill lyfta fram de marginaliserade, men som finns och lever sina brokiga liv. Det är specifika berättelser men samtidigt universella. Jag tänker på Ekelöfs dikt En värld är varje människa.

Flicka, kvinna, annan är en sprakande originell, polyfon – och visuell – läsupplevelse. Evaristo vill ge plats, representation åt dessa litterärt osynliga. Black lives matter! Hon vill få med så mycket. Kanske för mycket för en del läsare. Romanen är nästan storknande rik. Första läsningen gick mycket energi åt att förstå upplägget. Andra läsningen blev en ren njutning med många skratt. Bitskt och bitvis skabröst i ett furiöst flöde. Vibrerande av liv.

I slutkapitlet Efterfesten finns barndomsvännen Shirleys beskrivning av vilka filmer Amma gillar:

de bästa filmerna handlar om att vidga vår förståelse för vad det innebär att vara människa, de är en resa in i ett formmässigt flyttande av gränser, ett äventyr bortom den kommersiella filmens klichéer, ett uttryck för vårt djupare medvetande

Detta skulle kunna vara författarens beskrivning av de bästa romanerna – och ambitionen med denna roman.

Och världen vidgas.

Systrarna Nyströms begravningsbyrå

Efter Evas och mitt framträdande i gårdagens Nyhetsmorgon, har det rasslat till i försäljningen. Just nu ligger vi trea på Bokustoppen av alla böcker! Svindlande. 💃💃 Se klipp nedan. Om länken inte fungerar se Tv4 play Nyhetsmorgon 6 dec, mot slutet.

https://www.tv4.se/klipp/va/20413359/vaninnorna-skrev-roman-tillsammans-bokdebuterade-efter-60?utm_source=tv4.se&utm_medium=shared_link&utm_campaign&fbclid=IwAR0o0DAvCECj7lblJHjXZWOu-kJB-g6GMK1whj68VkuXpxKA88sLzrVH1CA?utm_source=tv4.se&utm_medium=shared_link&utm_campaign=

Och den 17 januari kommer som grädde på moset ett stort reportage i Allers. Det är ju väldigt roligt att så många vill läsa om människors möte med sorgens och dödens emotioner och ritualer. Döden ger som bekant en relief till livet.

Efter allt detta roliga vill jag nu fokusera på skrivandet igen. Tack för all pepp! Det är underbart att så många hejar på. ❤️

På spaning efter äkthet och närvaro

Ia Genberg

Detaljerna

Weylers förlag

Omslag: Sara R. Acedo

Ia Genberg debuterade med romanen Söta fredag 2012. Detaljerna är hennes fjärde roman.

Omslaget till Detaljerna är organiskt grönt, med en framsida som porträtterar fyra personer som fragment (en av dem håller i en bok). Romanen börjar med att berättarjaget har feber, något slags virus, det tillstånd när garden sänks och allt flödar fritt. Tankarna går bakåt i tiden. Till en annan feber. 1996. Malaria. Hon går till bokhyllan och letar rätt på en roman hon fick i den sjuksängen och möter en gammal kärleks handstil på försättsbladet. Så inleds första kapitlet.

Romanen utspelar sig runt 1980-talet, över millennieskiftet, mestadels i Stockholms­trakten med väl fångade tidstypiska detaljer. Kronologin är inte viktigt här. Jag läser i ett febrigt svep och dras med i de strömmande virvlarna. Sedan läser jag den genast en gång till med penna i hand, stryker under och antecknar, ser detaljer och trådar jag inte upptäckte under första färden. Titlar och författare. Romanen är marmorerad med litteratur – livet och litteraturen sammanflätade. Sedan läser jag en tredje gång. Njuter.

Att läsa denna roman av Genberg är alltså att föras med i ett flöde; texten rinner ibland flera sidor utan stycken, och det märkvärdiga i denna språkström är att orden är exakta, meningarna stringenta. Där finns en precision som är avundsvärd.

Romanen har fyra kapitel: Johanna, Niki, Alejandro och Birgitte, signifikanta personer som försvunnit ur jagets liv: Johanna är den som har gjort djupast intryck på jaget, eller kanske på mig – och så modern till sist, Birgitte, brutalt och efterhand ömsint gestaltad.

Några citat från karaktärernas kapitel:

Johanna, jagets huvudperson, den stora kärleken.

Om att våga satsa på relationen: ”Vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett liv tillsammans, som om en garanti utfärdats att ingenting skulle skilja oss åt före döden. Vi blandade våra böcker och saker utan urskiljning och märkning, och allt som inhandlades (stavmixer, balkongmöbler, Noréns De döda pjäserna) var för gemensamt bruk, underförstått, utan att vi behövde nämna det.” (s. 22)

Niki, den polariserade vännen som glesnar till en bekant innan hon försvinner.

Om anekdoten som förhindrar det autentiska samtalet: ”Allt sedan bekantskapen med Niki tänker jag på anekdoten som en kronisk sjukdom som häftar vid en del människor, tvånget att berätta allting som en historia, att låta tillvaron gestalta sig i en formel där lyssnaren ska fångas in och imponeras eller uppröras eller skratta med. En anekdot är en sluten låda som inte lockar fram något annat än fler slutna lådor, tills alla som deltar i samtalet, eller ’det så kallade samtalet’ som Niki hade formulerat det, sitter med varsin trave slutna lådor framför sig, mentalt immobila, surrade vid masten och med nästa anekdot pockande i sinnet.”(s. 51)

Alejandro, passionen förkroppsligad, flyktig och strulig.

Om förälskelsens långverkande påverkan på minsta cell: ”(—) när vi reste oss några timmar senare hade vi inte rört vid varandra mer än detta lilla: hans pekfinger som vid ett tillfälle strök över ovansidan av min hand. En halv decimeter hud under bråkdelen av en sekund bara, men jag kan fortfarande, mer än 20 år senare, återkalla denna beröring och de fysiska efterverkningarna av den, att blodet inte fick plats i ådrorna längre, hur mitt liv inte fick plats i mig själv utan liksom spillde över och klibbade ihop med allt annat (—).( s.106)

Birgitte. Modern, präglad av ett övergrepp i tonåren.

Om trauman: ”Jag förmodar att det är så enstaka upplevelser präglar en människa, genom att kapslas in med giftet kvar, liksom sipprande, ett långsamt kommando. Och som de flesta vet hade den som myntade uttrycket ´det som inte dödar dig, gör dig starkare´ aldrig träffat ett våldtäktsoffer.”(s. 128)

Om orons fatala konsekvenser: ”Hennes strävan att passa in och undvika friktion tillintetgjorde den del av henne där en personlig karaktär skulle suttit, med vilja och strävhet och ryggrad med egen borst. Nu fanns där bara oron, vibrerande ytlig, pickande och malande, det enda av Birgitte som egentligen var synligt utifrån. (s.133) ”Och med ’ytlig’ menar jag inte ’banal’ utan snarare ’oförmögen’, fråntagen förmågan att vara autentisk. Hon flöt ständigt mot ytan, som alla människor med stark oro, fullt upptagen att hålla världen på plats och förutse faror. Oron höll henne kvar vid tillvarons ytskikt, och i den meningen var hon kanske banal, liksom hjälplöst och mot sin vilja. Fördjupning kräver kontrollförlust, att den ständiga besiktningen av tid och rum upphör för ett handlöst fall nedåt i sig själv, eller i någon annan, eller i någon av tillvarons alla glipor.”(s.146)

Foto: Sara Mac Key

Romanen består alltså av fyra kapitel, vart och ett dedicerat till en person som försvunnit ur jagets liv. Vem är då jaget?  En prokrastinerare, flanerare, betraktare, en som sveps med utan kontroll och har ett ”vemodigt öga för detaljerna”. Men också en som organiskt påverkas och utvecklas av de hon umgås med. Läs citaten igen och se jaget, ibland i viet, framträda. Jaget älskar också samtalen och böckerna: Austers New York-trilogi i synnerhet. Själv definierar hon jaget så här: ”Jaget är ingenting annat än detta, eller det så kallade ´jaget´: lämningar av de människor vi gnider oss mot. Jag älskade Johannas ord och gester och lät dem bli en del av mig, avsiktligt eller inte. Det är väl det som är kärnan i relationerna vi har, och det är väl därför de, i någon mening, aldrig tar slut.” (s.31)

Främst är Detaljerna alltså en roman som handlar om berättarjaget och vem hon/vi blir i mötet med andra – och vad som blir kvar när relationerna tar slut. Jag tänker på den skånske poeten Jacques Werup:

”Vi har varit med om varandra

  Vi kan aldrig förlora varandra”

Det finns en sjätte person också, Sally, konstanten som finns med genom hela romanen; hon som stannar kvar. Hon som borde få ett eget kapitel eller rentav en hel bok. Så lätt det är att ta våra närmaste för givna.

Sista ordet i denna tunna men utsökta roman, genialt välkomponerad och med ett svindlande språk, får hon i alla fall, Sally. Mellan gravarna på Skogskyrkogården: ”Snart är det försent, säger hon, och räcker mig termosen. ”Vi måste därför anstränga oss till det yttersta.” Och vad är det Sally pratar om? Att vara äkta och närvarande för varandra? Jaget uttrycker det så här: ”(—) det (…) handlar om en noggrannhet i detaljerna, blicken på allt, då jag kan släppa mig själv och rikta min uppmärksamhet utåt, alltså på riktigt utåt. Det är där den förhöjda livskänslan finns, i min vakna blick på en annan.(s. 127-128)

Skaffa ett eget ex. Stryk under. Läs igen. Stryk under och ringa in det som drabbar dig. Och begrunda det rika, motsägelsefulla, hemska, vackra livet fullt med detaljer. Livet med människorna som betyder och har varit betydelsefulla för dig, samtalen, böckerna.

Som en väv. Väven Du.