Ia Genberg
Detaljerna
Weylers förlag
Ia Genberg debuterade med romanen Söta fredag 2012. Detaljerna är hennes fjärde roman.
Omslaget till Detaljerna är organiskt grönt, med en framsida som porträtterar fyra personer som fragment (en av dem håller i en bok). Romanen börjar med att berättarjaget har feber, något slags virus, det tillstånd när garden sänks och allt flödar fritt. Tankarna går bakåt i tiden. Till en annan feber. 1996. Malaria. Hon går till bokhyllan och letar rätt på en roman hon fick i den sjuksängen och möter en gammal kärleks handstil på försättsbladet. Så inleds första kapitlet.
Romanen utspelar sig runt 1980-talet, över millennieskiftet, mestadels i Stockholmstrakten med väl fångade tidstypiska detaljer. Kronologin är inte viktigt här. Jag läser i ett febrigt svep och dras med i de strömmande virvlarna. Sedan läser jag den genast en gång till med penna i hand, stryker under och antecknar, ser detaljer och trådar jag inte upptäckte under första färden. Titlar och författare. Romanen är marmorerad med litteratur – livet och litteraturen sammanflätade. Sedan läser jag en tredje gång. Njuter.
Att läsa denna roman av Genberg är alltså att föras med i ett flöde; texten rinner ibland flera sidor utan stycken, och det märkvärdiga i denna språkström är att orden är exakta, meningarna stringenta. Där finns en precision som är avundsvärd.
Romanen har fyra kapitel: Johanna, Niki, Alejandro och Birgitte, signifikanta personer som försvunnit ur jagets liv: Johanna är den som har gjort djupast intryck på jaget, eller kanske på mig – och så modern till sist, Birgitte, brutalt och efterhand ömsint gestaltad.
Några citat från karaktärernas kapitel:
Johanna, jagets huvudperson, den stora kärleken.
Om att våga satsa på relationen: ”Vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett liv tillsammans, som om en garanti utfärdats att ingenting skulle skilja oss åt före döden. Vi blandade våra böcker och saker utan urskiljning och märkning, och allt som inhandlades (stavmixer, balkongmöbler, Noréns De döda pjäserna) var för gemensamt bruk, underförstått, utan att vi behövde nämna det.” (s. 22)
Niki, den polariserade vännen som glesnar till en bekant innan hon försvinner.
Om anekdoten som förhindrar det autentiska samtalet: ”Allt sedan bekantskapen med Niki tänker jag på anekdoten som en kronisk sjukdom som häftar vid en del människor, tvånget att berätta allting som en historia, att låta tillvaron gestalta sig i en formel där lyssnaren ska fångas in och imponeras eller uppröras eller skratta med. En anekdot är en sluten låda som inte lockar fram något annat än fler slutna lådor, tills alla som deltar i samtalet, eller ’det så kallade samtalet’ som Niki hade formulerat det, sitter med varsin trave slutna lådor framför sig, mentalt immobila, surrade vid masten och med nästa anekdot pockande i sinnet.”(s. 51)
Alejandro, passionen förkroppsligad, flyktig och strulig.
Om förälskelsens långverkande påverkan på minsta cell: ”(—) när vi reste oss några timmar senare hade vi inte rört vid varandra mer än detta lilla: hans pekfinger som vid ett tillfälle strök över ovansidan av min hand. En halv decimeter hud under bråkdelen av en sekund bara, men jag kan fortfarande, mer än 20 år senare, återkalla denna beröring och de fysiska efterverkningarna av den, att blodet inte fick plats i ådrorna längre, hur mitt liv inte fick plats i mig själv utan liksom spillde över och klibbade ihop med allt annat (—).( s.106)
Birgitte. Modern, präglad av ett övergrepp i tonåren.
Om trauman: ”Jag förmodar att det är så enstaka upplevelser präglar en människa, genom att kapslas in med giftet kvar, liksom sipprande, ett långsamt kommando. Och som de flesta vet hade den som myntade uttrycket ´det som inte dödar dig, gör dig starkare´ aldrig träffat ett våldtäktsoffer.”(s. 128)
Om orons fatala konsekvenser: ”Hennes strävan att passa in och undvika friktion tillintetgjorde den del av henne där en personlig karaktär skulle suttit, med vilja och strävhet och ryggrad med egen borst. Nu fanns där bara oron, vibrerande ytlig, pickande och malande, det enda av Birgitte som egentligen var synligt utifrån. (s.133) ”Och med ’ytlig’ menar jag inte ’banal’ utan snarare ’oförmögen’, fråntagen förmågan att vara autentisk. Hon flöt ständigt mot ytan, som alla människor med stark oro, fullt upptagen att hålla världen på plats och förutse faror. Oron höll henne kvar vid tillvarons ytskikt, och i den meningen var hon kanske banal, liksom hjälplöst och mot sin vilja. Fördjupning kräver kontrollförlust, att den ständiga besiktningen av tid och rum upphör för ett handlöst fall nedåt i sig själv, eller i någon annan, eller i någon av tillvarons alla glipor.”(s.146)
Romanen består alltså av fyra kapitel, vart och ett dedicerat till en person som försvunnit ur jagets liv. Vem är då jaget? En prokrastinerare, flanerare, betraktare, en som sveps med utan kontroll och har ett ”vemodigt öga för detaljerna”. Men också en som organiskt påverkas och utvecklas av de hon umgås med. Läs citaten igen och se jaget, ibland i viet, framträda. Jaget älskar också samtalen och böckerna: Austers New York-trilogi i synnerhet. Själv definierar hon jaget så här: ”Jaget är ingenting annat än detta, eller det så kallade ´jaget´: lämningar av de människor vi gnider oss mot. Jag älskade Johannas ord och gester och lät dem bli en del av mig, avsiktligt eller inte. Det är väl det som är kärnan i relationerna vi har, och det är väl därför de, i någon mening, aldrig tar slut.” (s.31)
Främst är Detaljerna alltså en roman som handlar om berättarjaget och vem hon/vi blir i mötet med andra – och vad som blir kvar när relationerna tar slut. Jag tänker på den skånske poeten Jacques Werup:
”Vi har varit med om varandra
Vi kan aldrig förlora varandra”
Det finns en sjätte person också, Sally, konstanten som finns med genom hela romanen; hon som stannar kvar. Hon som borde få ett eget kapitel eller rentav en hel bok. Så lätt det är att ta våra närmaste för givna.
Sista ordet i denna tunna men utsökta roman, genialt välkomponerad och med ett svindlande språk, får hon i alla fall, Sally. Mellan gravarna på Skogskyrkogården: ”Snart är det försent, säger hon, och räcker mig termosen. ”Vi måste därför anstränga oss till det yttersta.” Och vad är det Sally pratar om? Att vara äkta och närvarande för varandra? Jaget uttrycker det så här: ”(—) det (…) handlar om en noggrannhet i detaljerna, blicken på allt, då jag kan släppa mig själv och rikta min uppmärksamhet utåt, alltså på riktigt utåt. Det är där den förhöjda livskänslan finns, i min vakna blick på en annan.(s. 127-128)
Skaffa ett eget ex. Stryk under. Läs igen. Stryk under och ringa in det som drabbar dig. Och begrunda det rika, motsägelsefulla, hemska, vackra livet fullt med detaljer. Livet med människorna som betyder och har varit betydelsefulla för dig, samtalen, böckerna.
Som en väv. Väven Du.
Signora Sabatini 