Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Konst’ Category

Var på Zita igår och tittade på Ceremonin, med underrubriken – en film om kärlek och vänskap. Regisserad av långfilmsdebutanten Lina Mannheimer. Jag gick dit med förförståelsen att det var en film om sadomasochism, med dominans och underkastelse i fokus, utifrån kretsen runt den åldrade författaren och dominatrixen Catherine Robbe-Grillet.

Det jag tog med mig hem var en vacker, sensibel, intressant film om kärlek och vänskap, men också erotik, konst, komplexitet, paradoxer, normer, identitet, åldrande och ensamhet. Den satte snurr på detta med att vara subjekt i sitt liv, längtan efter tydliga gränser och stark närvaro. Regissören fångade en sällsynt eftertänksamhet hos de intervjuade. Både intervjuerna och de filmade mer teatrala avsnitten andandes en slags exakthet, att det är noga med nyanserna. Mer om en annan slags nyanser nedan. Filmen var andlöst spännande. En för mig helt okänd värld öppnade sig.

Många har jämfört Ceremonin med Fifty shades of Grey som jag inte har sett, bara läst. Det gemensamma är förstås erotiken, men där Ceremonin utforskar och varsamt intresserar sig för människan och hennes sexuella behov och uttryck tycks Fifty shades of Grey mer cementera fördomar och exploatera människans hunger efter närhet och sexuella upplevelser i en serie clichéer.

Ceremonin för tankarna till vårt behov av ceremonier, ritualer. Att låta något bli viktigt, vackert, planerat med precision. Detta stod i stark kontrast till intervjuerna där människorna var oförställda, närvarande och vibrerande med liv.
Och så var det så berfriande att se dessa åldrande kvinnor.  Grundade i sig själva. Äntligen fria att uttrycka sig själva. Det var vitaliserande att se. Kraften hos människan. När hon inte längre bekymrar sig över hur hon ska uppfattas av andra.

Dominatrix. Är det inte Domina Mater? Längtan efter den stora modergudinnan. Jungfru Maria i en annan skepnad. Den kraftfullt kvinnliga principen?

 

Read Full Post »

Har varit i Köpenhamn på vernissage. Inte vilken vernissage som helst, utan Charlottenborgsfondens stora vårutställning. Förra året fick konstnärsparet Maja Qvarnström och Erik Lagerwall det prestigefyllda solopriset. I år hade de en egen avdelning på Charlottenborg för sin installation i papp i naturlig skala.

Konsthallen är sprängfylld med människor. Till installationen ringlar en lång kö. Bara sex i taget får gå in. Varje grupp får stanna i max tre minuter. Det skapar en väntan, en förväntan. Andrum.

Det första man ser är en fem meter hög obelisk, ett bekant objekt i stadsrummet. Alla dessa monumentala skulpturer resta till minne av någon, något. Till vänster står en byggnadsställning och en spann. Arbete pågår. Monument, tänker jag när jag långsamt går över de vackra blågråskimrande gatstenarna in i nästa rum. Där sitter två män och två kvinnor och äter en måltid vid ett rustikt furubord; på tallrikarna ligger mat – korv och potatis? Där finns också kaffekoppar, ölglas, två kastruller med lock, några ölburkar och några ljusstakar och bestick förstås. Det tycks föreställa en lunchpaus mitt i arbetet. Männen och kvinnorna är böjda mot varandra som i ett samtal, mobilerna är på laddning, på väggen hänger en tavla med en fågel, en frihetssymbol, uppspikad, på golvet står en sopborste och en sopskyffel. Där finns också vita liljor, den klassiska konstsymbolen för renhet, det jungfruliga. Utanför fönstren med randiga gardiner finns en annan verklighet, gavlar av hyreshus skymtar. Tankarna fladdrar.

Det händer något när man kommer in i ett rum med människor. Man känner igen sig. Och jag undrar hur mänskorna hänger ihop med obelisken, monumentet. Eller är detta också ett monument? Måltiden.  Samtalet. På en vardagligare nivå. Jag går runt bordet och tittar och då ser jag att bordet är liksom kluvet. Det är två människor som speglas i en imaginär spegel. Tydligast syns det på stolen och tallriken med knivarna som står mitt i spegellinjen. Där blir det osynliga synligt. Och nu ser jag att allt är dubblerat. Allt.

På väg ut passerar jag obelisken på andra sidan vid byggnadsställningen och upptäcker då att den fjärde obelisksidan ännu inte är klar. Den är verkligen under konstruktion. Aha. Det är arbetarna som sitter där inne och äter för att strax gå tillbaka till arbetet med obelisken. Kanske till och med konstnärerna själva. En  metakommentar till hela installationen.

Installationen fortsätter att snurra i mitt huvud långt efter de tre minuternas betraktelse. Jag tänker på Magrittes Ceci nést pas une pipe. Nej, ingen pipa var det, utan en avbildning av pipan. Det här är inte heller vad det synes vara, men betraktaren arbetar febrilt med att få ihop det hen ser till en verklighet som är begriplig. Några av betraktarna upptäckte inte ens att det var ett halvt bord och ett halvt rum de såg.

Uppenbart är att konstnärerna laborerar med symboler, perspektiv, paradoxer, perception, konstruktioner av verkligheten, språket. Enligt Wiki definieras ett monument så här: ”[…] ett offentligt konstverk eller en byggnad med avsikt att erinra om en person eller tidigare inträffad händelse eller historisk verksamhet.” Vill konstnärerna härmed uppgradera måltiden och samtalet till monument? Göra mjuka värden minnesvärda?

Hur som helst är det en minnesvärd installation, en något skavande återgivning av verkligheten, men också något mer. Konstverket är storslaget och intimt på en och samma gång. Och det inbjuder till reflektion. Vi är inte åskådare. Vi är samskapare. Inte bara av detta konstverk.

Det liknar det jag som författare vill uppnå med mitt skrivande. Att göra läsaren till medaktör. Att bjuda in till reflektion över den flyktiga världen.

Inkludering är så mycket intressantare än exkludering.

Read Full Post »

På Brucebo, som jag besökte igår, fick jag lite ny information om det intressanta konstnärsparet Carolina Benedicks Bruce och William Blair Bruce – och deras hem, så fyllt av kreativa idéer. Där finns till exempel två stora spisar. Den norra i matsalen av Norrvangekalk, från nora Gotland – och den södra i salongen av den röda Hoburgsmarmorn från Sudret. På spiselkransarna löper en strof ur en sång från Som ni behagar: Blow, blow your winds… Var det Carolina eller William som tyckte om denna sång? Denna pjäs? Spisarna är också prydda av paddor, som det fanns och finns rikligt av på egendomen. Hos de gamla grekerna var paddan kopplad till fruktbarhetsguden Dionysos. Carolina och William fick dock inga barn. Var det frivilligt eller ofrivilligt? Måste undersöka  det i hennes dagböcker. Noterbart är att det finns flera målningar och skulpturer av spädbarn i huset.

Blås, blås, du vintervind!
Hur skarp emot min kind
Du också vara må,
Så grymt du icke bräns
Som otacks plåga känns
I själens djup ändå!
Hej ho! Sjung hej ho! Hej ho i det gröna!
Falsk är ju all vänskap, och fjollor de sköna.
Vill slikt du ej röna,
Så fly i det gröna!

        Frys, frys, du vinterfrost!
Så djupt ej tär din rost
Som en välgärning, glömd.
Mer lindrigt är ditt band
Av is kring hav och land,
Än köld i själen gömd.
Hej ho! Sjung hej ho! Hej ho i det gröna!
Falsk är ju all vänskap, och fjollor de sköna.
Vill slikt du ej röna,
Så fly i det gröna!

Ur: Som ni behagar. William Shakespeare

Hilma af Klint är ett annat namn som dyker upp i min efterforskning. Hilma gick i Carolines parallellklass, på målarlinjen på Akademin och det finns en nakenstudie av en kvinna i salongen på östra väggen av Klint. Det finns också många textilier i form av bonader och broderade kuddar. En del är av turkisk härkomst, men några av kuddarna har den tre år yngre Karin Bergöös karakteristika. De var ju goda vänner och gick på Akademin samtidigt. Jag vet att de åkte till Grez tillsammans 1885, men hur såg deras vänskap ut efter det?

Nytt för mig är också att efter Williams plötsliga död 1906 används inte ateljén mer. Carolina fyller den med Williams målningar och artefakter och arbetar själv på andra ställen. Antar att det är hit hon går för att var honom nära. Resten av livet fram till sin död 1935 bär hon sorgekläder och kallas för Damen i svart.

En annan intressant detalj är att Brucebo är byggt på ett gravfält från vikingatiden. Visste makarna om detta?

1918 donerar hon 29 av makens målningar till Hamilton, Williams födelsestad i Canada. Som motprestation vill hon att staden grundar ett museum med hans konst, vilket effektureras 1913 – the Hamilton Municipal Gallery. Vem promotade Carolinas konst och liv efter hennes död?…

Read Full Post »

Carolina Benedicks flyttade till Paris 1885, bodde vid Luxembourgträdgården. Tack vare breven från William kan jag se den exakta adressen. En fundering jag har haft i min research har varit om Carolina och Camillle Claudel, Auguste Rodins kompanjon, kände varandra. De var ungefär lika gamla och båda skulptriser. Igår upptäckte jag att de hade samma adress i Paris! Frågan är om Carolina flyttade in i Camilles lägenhet eftersom den senare flyttade ut detta år. Mycket intressant i varje fall. Fortsättning följer.

Read Full Post »

Jag inser nu att jag behöver resa till Paris för att göra lite research på plats. Efter akademien reste Carolina Benedicks  1883 till Paris för att studera skulptur hos den kände skulptören Alexander Falguière och etsning hos mästaren Rodrigez. Jag behöver söka upp hennes bostad, vandra i hennes fotspår till Luxembourgträdgården där hon och William hade sitt ödesdigra gräl 1885, när han var på väg till Canada med fem års produktion ( 200 målningar) som förliste i en storm. Undersöka eventuella kopplingar med Camille Claudel, Rodins kompanjon och musa. De var båda unga kvinnor som skulpterade, så ovanligt i denna tid. Och de var på samma plats. Under samma tid.

Igår tittade jag på Maya Angelous Celebration of life. En gospelföreställning fylld av energi och glädje med gripande tal av Oprah, Michelle Obama och Angelous son. Temat var hennes förmåga att vara uppmärksam. På händelser, på människor. Och att använda sin röst. Sin förmåga. Och att se förmågor hos andra. Ceremonin inleddes med min favoritdikt Still I rise. Det var mycket berörande.

Jag minns tydligt hur jag stiftade bekantskap med Maya Angelou. Det var i ett pausprogram på tv med Margareta Krook som presenterade denna för mig okända poet.  Angelou läste Still I rise och allt gick rakt genom rutan. Det bör ha varit kanske 1982. Sedan dess har hon varit en ständig inspiration. Och jag har läst hennes dikter för andra många gånger. Slagfärdig, poetisk, politisk, sexig, fräck, rytmisk, elegant och med en fokuserad röst så fylld av kraft och kärlek. Phenomenal Woman! Trots att det var en bra bit över midnatt gick jag iväg och hämtade I know why the cage bird sings i bokhyllan och började läsa. Om denna kvinna som förlorade rösten under fem år pga av ett trauma för att sedan återfinna den och använda den med mer kraft än någon annan. Det måste vara minst 30 år sedan jag läste den. Kanske var det begravningen som öppnade portar till mitt drömliv, för sällan har jag drömt så många drömmar som i natt.

Drömmar är flyktiga och jag minns nu bara en av nattens filmer med skärpa. Jag var tillsammans med en grupp kvinnor (bokcirkeln?) utomhus i en grönskande park i ett flödande uppsluppet samtal när en av kvinnorna sa: -Visst var du intresserad av Pia Ingelse? Där är hennes mamma. Hon drog iväg med mig och plötsligt var jag i samtal med en okänd kvinna som  satt och stickade på en stor pläd. Vi pratade en stund och sedan tog hon med mig till Pia som jag aldrig har träffat, men som jag såg en utställning av för flera år sedan. Vi steg in i hennes ateljé och Ingelse berättade om hennes intresse för flickan – och alla former och roller hon måste förhålla sig till. Jag köpte en tavla som jag inte minns hur den såg ut. Hon skrev en summa på en papperlapp och bad mig sätta in pengar på ett konto. Det var inget märkligt över det. Hela förloppet var naturligt och realistiskt. Det konstiga var när jag vaknade och googlade henne och läste om hennes senaste utställning som handlar just om flickan – och hennes olika förväntade roller.

Det är alltså en morgon av förundran. Förundran över de märkliga tillfälligheter som kan få stor betydelse. Förundran över mötet med Maya Angelou och alla dikter och romaner som jag har kommit i kontakt med tack var det där pausprogrammet. Förundran över hur min fransklärare i 70-talets Usa parade ihop mig med C ssom jag blev så god vän med. Vi förlorade kontakten i samband med flytt och familjebildning och återfann varandra för fem år sedan på internet, vilket resulterade i ett möte som var just så starkt som man kan föreställa sig mellan två själsfränder och poeter. Om mindre än två veckor kommer hon hit till min ö. 40 år efter vårt första möte. Hade jag inte träffat Astrid som hade varit stipendiat i Usa hade jag aldrig sökt det där AFS-stipendiet,  hade jag inte bytt klass på grund av otrivsel hade jag aldrig träffat C. ”There´s a rainbow in every cloud” för att citera Angelou.

Undras vad drömmen om Pia Ingelse för med sig av varseblivning och händelser. Det känns som om jag måste köpa en tavla. Om flickor. Om passager.

 

Read Full Post »

Liv undrar över vad Vi hörs betyder. Leos senaste Vi hörs efterföljs nämligen av en lång tystnad. Är Vi hörs ett diplomatiskt Farväl? Vi hörs om jag inte har nåt bättre för mig. Eller är det verkligen en önskan om ett återhörande?

Hon undrar över hur många gånger hon ska kickstarta honom som en gammal moped. Hon blir inte klok på denna man. Som pendlar mellan att vara passionerad och förvunnen. Vill hon verkligen ha en relation med någon som är så opålitlig? Som bara försvinner ur synfältet rätt vad det är. Som inte har förmågan att underhålla. Kommunicera. Borde hon inte bara lämna honom ifred. Släppa taget. Hade han velat ett Vi hörs hade han väl hört av sig.

Just det.

Problemet är att Vi hörs hänger som laddad elkabel mellan dem. Den blinkar och lyser hans namn. Uppenbarligen blinkar och lyser det inte hos honom. Han är upptagen av annat.

Sånt funderar Liv på medan hon planterar kryddor i lerkrukor. Timjan, Citronmeliss, Salvia, Mynta. Namnen som smekningar. Och dofterna som frigörs när man rör vid de späda bladen får själen att spritta till av glädje medan radion spelar Rolling Stones You can´t always get what you want. Det är något djupt arketypiskt att köra ner fingrarna i myllan, bli svart under naglarna.

Odla. Kultivera.
Just nu bättre än att
Älska. Relatera.

Read Full Post »

Har varit i Luleå i helgen och bland annat besökt Kulturens hus och kostymören Karin Sundvalls kostymutställning från 25 års arbete med teater och film. Det var intressant att följa processen från skisser och utkast till färdiga kostymer: vackra, kreativa, välgjorda, uttrycksfulla. Och i några filmmontrar kunde man se kostymerna i sin kontext. Film utan ljud tydliggör än mer filmens visuella kvaliteter, inte minst kläder och tyger som signalerar över- och underordning, tid och plats, inkludering och exkludering etc – och som visar hur väl utförda kostymer bär fram filmens berättelse med skönt komplexa lager ofta verksamma på ett omedvetet och subtilt plan.

I det innersta rummet fanns fria skapelser tillkomna utan uppdragsgivare. Här kunde man skönja teman och undertexter som blommar ut till fristående verk.

I ”frirummet” använder hon fyra krinoliner som bas. Krinolinen är uppenbart en form som tilltalar Sundvall – en upp-och nedvänd amfora, en tvångskorsett eller en stödstruktur som möjliggör experimentell frihet? Två krinoliner är jordbaserade och två fritt svävande. Snöprinsessan – en diagonal snösvepning i tyll och ullfragment. Krinolinformen liknar en norrbottnisk snödriva, med ett snöljus som nästan bländar oss. Men ser vi förbi utanpåverket finner vi inne i snödrivan ett skyddslöst naket barn på en skinnfäll. Det vi ser och det vi inte ser. Utanpå och inuti.

Änkan är mörkret förkroppsligat. Snöprinsessans tyll och ull är här svartfärgat, krönt med sorgflor. Innanför den svarta skruden vindlar en ljusslinga som för att påminna oss att ljus tarvar mörker för att synas, stjärnor syns bara i natten; Änkan må vara en skapelse i svärta men där finns också grönglänsande fjädrar som skimrar hågkomst om fågelns flykt, om ett liv i rörelse.

I rummet finns också två svävande krinoliner. Den ena Stålbroderad  är en stålkonstruktion inte olik de krinoliner som kallades criades – skrik – eftersom det gnisslade om stålskenorna när man gick. Metallplåtar, likt pansar och silver och guldtrådar vävda i olika strukturer, skapar skuggor av ett broderi där mjuka organiska former möter de hårda metalliska. Konstruktioner och illusioner.

Den sista krinolinen Pricken placeras till skillnad från de andra i ett popikoniskt 60-tal där gröna, gula och blå transparenta prickar svävar likt en färgglad kristallkrona – av plast. Inget är vad det synes vara.

I rummets diagonal finns slutligen två verk. Björklisa (det enda verket med ett egennamn, Sundvalls alter ego?) grenslar marken med sina seende björkben, de norrbottniska benen fast förankrade i den arktiska jorden.  För visst har björken ögon? Björklisas mantel är av hoptvinnat ris; man behöver inte binda ris åt egen rygg; man kan använda riset och göra sina smärtsamma erfarenheter till tillgångar, till en frasande mantel.

Björklisa är på väg mot Drömmen,  en skapelse av flyktiga sidenband, släta och krusiga i olika längder klädda med olikformade knappar. En drömfångare som lämnat krinolinens bur och gnissel och som skapar ett uttryck för längtan efter frihet och liv, i gränslandet mellan dröm och verklighet.

Read Full Post »

Older Posts »