Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Har varit i Luleå i helgen och bland annat besökt Kulturens hus och kostymören Karin Sundvalls kostymutställning från 25 års arbete med teater och film. Det var intressant att följa processen från skisser och utkast till färdiga kostymer: vackra, kreativa, välgjorda, uttrycksfulla. Och i några filmmontrar kunde man se kostymerna i sin kontext. Film utan ljud tydliggör än mer filmens visuella kvaliteter, inte minst kläder och tyger som signalerar över- och underordning, tid och plats, inkludering och exkludering etc – och som visar hur väl utförda kostymer bär fram filmens berättelse med skönt komplexa lager ofta verksamma på ett omedvetet och subtilt plan.

I det innersta rummet fanns fria skapelser tillkomna utan uppdragsgivare. Här kunde man skönja teman och undertexter som blommar ut till fristående verk.

I ”frirummet” använder hon fyra krinoliner som bas. Krinolinen är uppenbart en form som tilltalar Sundvall – en upp-och nedvänd amfora, en tvångskorsett eller en stödstruktur som möjliggör experimentell frihet? Två krinoliner är jordbaserade och två fritt svävande. Snöprinsessan – en diagonal snösvepning i tyll och ullfragment. Krinolinformen liknar en norrbottnisk snödriva, med ett snöljus som nästan bländar oss. Men ser vi förbi utanpåverket finner vi inne i snödrivan ett skyddslöst naket barn på en skinnfäll. Det vi ser och det vi inte ser. Utanpå och inuti.

Änkan är mörkret förkroppsligat. Snöprinsessans tyll och ull är här svartfärgat, krönt med sorgflor. Innanför den svarta skruden vindlar en ljusslinga som för att påminna oss att ljus tarvar mörker för att synas, stjärnor syns bara i natten; Änkan må vara en skapelse i svärta men där finns också grönglänsande fjädrar som skimrar hågkomst om fågelns flykt, om ett liv i rörelse.

I rummet finns också två svävande krinoliner. Den ena Stålbroderad  är en stålkonstruktion inte olik de krinoliner som kallades criades – skrik – eftersom det gnisslade om stålskenorna när man gick. Metallplåtar, likt pansar och silver och guldtrådar vävda i olika strukturer, skapar skuggor av ett broderi där mjuka organiska former möter de hårda metalliska. Konstruktioner och illusioner.

Den sista krinolinen Pricken placeras till skillnad från de andra i ett popikoniskt 60-tal där gröna, gula och blå transparenta prickar svävar likt en färgglad kristallkrona – av plast. Inget är vad det synes vara.

I rummets diagonal finns slutligen två verk. Björklisa (det enda verket med ett egennamn, Sundvalls alter ego?) grenslar marken med sina seende björkben, de norrbottniska benen fast förankrade i den arktiska jorden.  För visst har björken ögon? Björklisas mantel är av hoptvinnat ris; man behöver inte binda ris åt egen rygg; man kan använda riset och göra sina smärtsamma erfarenheter till tillgångar, till en frasande mantel.

Björklisa är på väg mot Drömmen,  en skapelse av flyktiga sidenband, släta och krusiga i olika längder klädda med olikformade knappar. En drömfångare som lämnat krinolinens bur och gnissel och som skapar ett uttryck för längtan efter frihet och liv, i gränslandet mellan dröm och verklighet.

Annonser

Read Full Post »

Så många författare vill skriva sin sanning. Så många vill helst läsa om det som är baserat på verkliga händelser.

”… berättelser är aldrig världen själv utan istället språkliga representationer av världen” (Jansson, Episkt dubbelspel, 2006:136). Författarna tolkar världen i sina böcker. Det autentiska är en uppsättning flyktiga val. Mer intressant än att utröna om berättelserna är autentiska eller inte är varför vi är så intresserade av det autentiska i vår tid.

Baudrillard har en intressant tanke där han menar att när våra grundläggande behov är tillgodosedda i den postmoderna hyperverkligheten och siktet mer är inställt på begär, har vi en längtan tillbaka det autentiska, det som verkar verkligt (Jansson 2006:205). Kan det vara så?

Read Full Post »