Liv bjöd Leo på middag i sin lägenhet på St Hansgatan, i ett vykortsvackert Visby. Genomgående champagne. André Clout, Gran Réserve. Till det hummer, fylld kalkon med rostade grönsaker och så punschpudding med mandelflarn.
Tolv önskningar skrevs ner och eldades upp med kanel och socker – och spreds för vinden. Vid midnatt återmanifesterade med hjälp av tolv druvor, till slagen från Sta Marias kampanil. En druva för varje önskan.
Ett gott slut på ett förvirrat år.
Och som tack, i det sköra nyåret, läste Leo En vuvuzela för det nya året av Bob Hanson – en dikt med nyorden i de fladdrande ljuslågornas sken, till ackompagnemang av några vilsna fyrverkerier.
Språk gör världen vidare.
Ju fler ord du känner, desto fler självdelar
slipper du förneka.
Ta nyorden i din mun och släpp ut
din skamliga bjästare,
din skallige kalsongbombare
din askbrända guldsot.
Ingen är enbart vacker, vi är
alla större än så.
I världens rikaste land
breder fattigdomen ut sig;
det finns den som hellre köper en kaffeflicka
än skänker bort sig
de som ännu tror
att överflöd kan bota bristen
av överflöd.
Det finns de som anställer en serieskytt
med uppdrag att sikta mot sina egna hjärtan,
de lär vara för dyra
de som hellre än att sätta hoppets vuvuzela till sina läppar
bloppar ut sin moral till lägstbjudande
finns de som hellre väljer en kylkrage än ett kärlekslås,
de som ställer in varje vulkanresa
för att ensamna veckla ut sitt räddningskort:
hur klipper jag upp detta demolerade liv
för att få ut mig själv till ljuset?
Jag behöver inget köttklister för att hålla ihop mig
jag behöver bara tillåta mig.
Årets värsta stupstockspolitik är som alltid
den jag ihärdigt fört mot mig själv.
Låt detta bli årets väggord, låt detta bli
min egen lilla wikileak
Jag är inte här för att gilla världen
Jag är inte här för att rädda världen
jag är bara här för att älska den
och försöka stava
mig fram till dig.
Signora Sabatini 