Ensam på min ö.
Från hektiskt storstadsliv till stilla grönska vid havet. Den gröna frodigheten är överväldigande. Kaprifol och vildrosor blommar och lägger ut sina doftdraperier i kvällningen. Jag befriar fönster och golv från damm och spindelväv, målar här och där, rycker ogräs, vädrar sängkläder, välkomnar sommaren. Däremellan skriver jag. Gott att bruka både kroppen, allt mer solsmekt och huvudet. Växelbruk är vitaliserande.
Liv och Leo, Helena och Bror lever sina liv tillsammans och var och en för sig. Deras livsdanser innehåller många olika turer och rytmer. De älskar och tappar bort varandra mellan varven, men är dragna till varandra med den speciella och långlivade attraktion som uppstår ibland. Sällan. Säll är den kärleken. Ofta livslång, även om man inte alltid är tillsammans.
Som Hansarosen. Man klipper ner den, glömmer den. Och nästa sommar har den skjutit långa rotskott och blommar generöst igen. Och som om det inte vore nog får man eldröda nypon som ger te och marmelad långt in på hösten. År efter år.
Bråka är oundvikligt. Språka är makt. Man kan formulera och värdera det man ser. Granska det. Vrida och vända. De som förlorar i relationen är de som i inte har tillgång till orden. Ordbruk och jordbruk. Jordmån. Mylla. Utan mylla ingen växt.
Och ibland regnar det. Som nu. Trist men nödvändigt för myllan- och relationerna.
Come rain, come shine.
Signora Sabatini 