Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kaos är granne med gud’

Tillbaka i Vasastan efter sköna dagar med fri horisont.

På väg till revisorn med mina redogörelser för förra året. När man väl sitter där och dubbelkollar på längs och på tvärs genomfars man av känslan att det faktiskt är bra att en gång om året systematiskt gå igenom alla verifikat och inse att man har gjort en hel del på riktigt – inte bara fiktivt.

Föredrag och resor, texter och förlag, hotellrum och kurser, papper och bläckpatroner, en havererad hårddisk med inköp av DiscWarrior som inte hjälpte och sedan räddning av material och inköp av ny hårddisk och Time Capsule för automatiskt sparande.

Allt ligger där snyggt paketerat. Kronologiskt. Från vilt och improviserat flöde. Till ordning och reda.

Kaos är granne med gud.

Tänk om man hade samma koll på emotionerna som på finanserna.

Om allt går bra tänker jag avnjuta en eftermiddagsfika på mitt nya favoritställe En Maräng i Vasastan på Roslagsgatan. Kanske ses vi där vi tre-snåret?

Allt omsorgsfullt tillagat av engagerade människor.

Som verkar finnas på riktigt.

Annonser

Read Full Post »

Vi gifter oss och skiljer oss allt högre upp i åldrarna läser jag på nätet.

Jag snickrar på ett bröllop. Och en begravning. Där inget blev som planerat.

Ritualerna som håller ihop oss när livet går sin egen väg.

Hur man håller liv i sitt liv.

Om att kärleka i sin relation.

Om att kaos är granne med gud.

Stagnelius kunde inte ha haft det lätt han heller.

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Read Full Post »