Foto: Självporträtt. Omslag: Bäck Studio
Marianne Lindberg De Geer
Utan hänsyn
Kaunitz-Olsson
Utan hänsyn är en dagbok skriven av Marianne Lindberg De Geer. MLDG är mest känd som konstnär, men är också kulturdebattör, dramatiker och regissör. Tidigare, under Benny Fredrikssons ledning, var hon genrechef för Konst & Design, på Kulturhuset Stadsteatern. Under pandemin är hon huvudsakligen författare.
Dagboksgenren har vuxit på senare år med dagböcker av Johanna Ekström, Lars Norén, Åsa Linderborg, Ulf Lundell för att nämna några av de mest kända. Just det. Författarna är redan kända när de väljer att dela med sig av sin privata sfär. Varför kan man undra? Vill de förklara sig, sätta in sina konstnärsskap /författarskap i en kontext? Utveckla det som känns angeläget? Eller tjäna pengar, stärka varumärket? Hur som blir det ett vinnande koncept för både förlag och författare. Men är det intressant för en vidare läsekrets? Jag återkommer till det.
MLDGs dagbok har titeln Utan hänsyn. Det är som en varudeklaration eller en varning: Om du öppnar pärmarna får du stå ut med ett klarspråk som kan såra. Omslaget har en bild, som alla MLDGs litterära alster, på henne själv. Självporträtt. Det vita håret ramar in hennes ansikte med emblematiska röda läppar och transparenta (!) glasögon med blank yta (glammigt!) som sätter fokus på hennes skarpsynta blick med blicken fäst inte på betraktaren utan på något/någon annan till vänster. Maken? Familjen? Skapandet? Samhället? Döden?
Att recensera en bok i dagboksgenren är problematiskt då det är lätt hänt att man recenserar författarens persona eftersom jagkaraktären och författaren förefaller vara samma person. Men som recensent behöver jag förhålla mig till dagboksgenren som när jag recenserar fiktion (språk, teman, komposition, omslag etc,). Därför använder jag begreppet ”jaget” när jag skriver om berättaren i dagboken. Jaget är en trots allt en konstruktion och dagboken ett urval, komponerad och formulerad av författaren. Inte livet själv.
Ett annat dilemma är att författaren i detta fall är känd och att hon skriver om sådant som delvis redan är bekant från media under årens lopp, men igen, det är inte författarens liv som ska recenseras utan hennes verk.
Dagboken utspelar sig från oktober 2020 och ett drygt år framåt på Södermalm, i och utanför lägenheten vid Slussen samt under några veckor, sommaren 2021 i Visby. Den börjar och slutar med en älskad make. Däremellan finns återkommande avsnitt om familjen. Här finns rapporter om covid förstås, Slussenbygget, dagliga promenader runt malmen, skrivprocessen, kontakter med förlaget, konsten, skapandet, shoppingturer, referat av främst fotbollsmatcher, referenser till andra verk, Benny Fredrikssons ledarskap och död, städning, skrivstunder, böcker, tv-serier, nyheter, politik, väder, skvaller, barn och barnbarn, möten med grannar och kulturpersonligheter, kritik mot kulturpersonligheter, återblickar till barn- och ungdomen, vänskapandets svårigheter, mess, mejl, pensionen, ekonomin, sömnproblem, tänderna, artrosen, cancern, åldrandet, döden.
Allt detta återkommer som en vardagssång med omkväden. Det finns mycket att känna igen sig i och annat att bli nyfiken på, undrande över och ibland provocerad av. Stort och smått om vartannat. Frustrationen över feminismen och konstvärlden är områden som diskuteras med glöd, i nedslag längs jagets långa levnad. Två vänner och deras tragiska död får också stort utrymme, mejlväxlingen med Lars Norén och berättelsen om Lars Vilks.
MLDG skriver flödande med en vardagligt inbjudande ton. Levande. Jaget reflekterar över det mesta. Både här och nu, men hon tänker också bakåt och hamnar ibland i dåtidens ofta dyiga reservoarer som hon betraktar, ofta i ett nytt ljus.
På den negativa sidan finns de många och långa sportreferaten och upprepningar av information, särskilt i andra halvan. I sin helhet är det både spännande, matigt och bitvis humoristiskt självkritiskt : ”(— ) man kan säga att jag har fått halva halsen avskuren, vilket som följd gett mig en snyggt smal hals utan häng under hakan. Jag vill dock inte rekommendera det som skönhetlyftsmetod.” (s. 86, återupprepas nästan ordagrant på s. 569) eller ”Men läpparna vill jag ha röda. Utan dom och med mina blekblå ögon, ser jag ut att ha legat i klorin.” (s. 367). Ytterligare ett exempel är när jaget berättar om upptagenheten av mejlvänskapen med Norén och upplevelsen när en annan skribent som också mejlat med honom nu sörjer densamme: ”Vill jag verkligen ha med detta i min dagbok, som i mångt och mycket berättar om samma slags möte med honom som jag erfarit? Sätter det inte mig i ett lite sjaskigt ljus? Har jag blivit nåt slags Noréngroupie, gamla människan?” (s.232)
Ibland är hon motsägelsefull. Ilskan mot till exempel Katrin Marçal, Åsa Linderborg och deras upptagenhet av sina utseenden och oförmågan att se faiblessen för sitt eget utanverk visar på blinda fläckar. Likaså upprördheten över andras sårande uppriktighet (S.215). Eller frustrationen över andras vänskapskotterier men inte över de egna ( s.52). Ja, vi människor är komplexa.
Men utan hänsyn är hon inte. Familjen och några utvalda skonas. Många hyllas också. Gärna mejlledes med både ris och ros till den det berör. Jaget är bra på att reagera och kommunicera sina reaktioner. Den hårdaste kritikern är hon dock mot sig själv: självföraktet, självföraktet och skammen. Det svarta inuti. Generöst delar hon med sig av både framgångar och tillkortakommanden.
Vackrast skriver hon om döden. Runan över Lars Norén, en blivande klassiker i en speciell och ofta sentimentalt högtravande genre s. 227-230 slutar så här:
”(—) nästa gång skrev du
Jag ligger på en sal med tre andra män
Det blev min sista autentiska bild av dig
Vid din dödsbädd grät tre flickor
Ganska vackert om du frågar mig
Det hade du kunnat göra nåt stort av”
Om MLDGs första dagbok Tvära kast skrev författaren Nina Wähä, redaktör för boken: ”En handbok i hur vi ska klara av karantänen med släktrelationer och yrkesliv när allt står på sin spets.” Det stämmer också om detta verk. Utan hänsyn fungerar faktiskt som en vägvisare i kristider – för alla som vill leva ett långt och levande liv; den har också inslag av Vita arkivet. Jaget berättar om hur hon vill dö, att hon vill ha en gravsten, gärna en som maken och hon designat själva, under ett litet körsbärsträd, och vid begravningen absolut inte Yesterday som musik men däremot mängder av levande blommor, som hon älskar.
När jag har läst klart den 620-sidiga boken urskiljer jag några olika teman som återkommer. Lustigt nog börjar de alla med Re, prefixet som betyder åter som i återvinna, återerövra. Men re är också den andra tonen i en durskala.
Reflektion – Det första uppenbara är att jaget inte bara tycker, ibland tvärsäkert, om det mesta, men framförallt reflekterar hon. Sätter in tyckandet i en kontext, resonerar med sig själv. Det är alltså en reflekterande dagbok, inte bara en beskrivande.
Revansch – I ungdomen säger den kända skådespelare SW något jaget aldrig glömt: ”Tänk att det ente ble nåt å däj, Limpan.” (s. 85) Det fungerade uppenbart som bränsle. ”Nån väntade sig nåt av mig. Teatern väntade på mig. Några dagar senare ringde jag till Dramatiska institutet (…) och bad om ansökningsblanketter. ” Tänk så fel SW hade. Språket är ett mäktigt redskap. Men också förmågan att tolka det. Det mesta kan ju verkligen tolkas både positivt och negativt.
Respekt – Jaget har koll på alla konstnärer, kulturarbetare, författare. Det har varit en strategi att ta sig in i kulturkretsen, föga sympatiskt eller ska man kalla det målinriktat? Eller rentav vampyristiskt som i jagets brasklapp: ”Om jag skulle säga en linje som jag upprätthållit i mitt liv så har det varit att försöka lära känna intressanta personer i kulturlivet, träffa dom en period och sen lämna dom för nya. Jag säger inte att det är ett sympatiskt drag, men att förstå hur människor och system fungerar är ett av mina största intressen utöver konsten. Vampyrism?” (s 314). Strävan efter att lyckas, bli inkluderad och respekterad är stark efter en barn- och ungdom då hon sällan behandlades med respekt. Hon hänvisar felaktigt till jantelagen. ( s. 254). Istället är det Hjalmar Söderbergs ord hon tänker på:
“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Jaget nöjer sig att vara älskad av de närmaste, och vandrar hellre neråt ett snäpp eller två i Söderbergs trappa, för att få njuta känslan av beundran och respekt. Och lite road är hon allt av att det finns dem som är rädda för henne och hennes klarspråk.
Retlighet/reaktion – Jaget retar sig på det ena och det andra, t ex Ylva Snöfrids porträtt av Sara Danius: ”ett opersonligt standardporträtt” (s. 57), men mest pinsam är högstämda uttalanden av den fega konstparnassen (s. 57 även s. 249, s. 605). Inte minst retar hon sig på olika kulturpersonligheter. Hennes skrivcredo vid sidan om uppriktigheten tycks vara att reta upp läsaren: ”Har man inte lyckats reta nån, har man missat nåt.” (S. 293)
Resonans – dagboken vittnar om flera vardagstillfällen när livet liksom vibrerar av liv, porlar av glädje (s.6, s.16), då jaget känner en genklang med tillvaron. Här ett exempel från ett mejl till Norén: ”Att åldras är att släppa taget, men kanske också, i bästa fall, att få uppleva dom toner som resterar, desto djupare, innerligare.” (s. 107) Resonans är en bristvara i jagets berättelser om sitt liv som ung, då inte mycket porlade.
Renovering – Ja det är inte bara Slussen som renoveras. Jag läser hela dagboken som ett uttryck för en äldre, tacksam kvinna (s. 80) som äntligen lever livet som hon vill, som har funnit det som gör hennes liv klangrikt, trots kroppens förfall och oro över ekonomin. Jaget har återskapat en ny kärleksfull familj istället för den tidigare dysfunktionella. En livsrenovering, nästan som en pånyttfödelse, en renässans.
Revision – ”att hitta det man velat göra men inte fått plats med. Att ges chans till sina forna upplevelser, för att bli varse dem.” (sid. 14). Jaget betraktar livet på ett delvis nytt sätt. Hon minns Simone de Beauvoirs ovärdiga beskrivning av åldrandet i boken Viellesse och försöker beskriva ålderdomen på sitt eget sätt i relation till den reviderande återblick som blir möjlig i hög ålder när man försonats med det som varit och fokuserar på det som är.
Förutom att Utan hänsyn fungerar som både Vägvisare och Vita arkivet är den inget mindre än en kärleksförklaring till maken, en hommage till familjen och en tacksamhet för alla dessa vardagar som kallas livet. Det blev ganska bra ändå. Uppriktigheten tycks viktig för jaget. Att vara sann. Mot sig själv. Och de andra som får utstå uppriktighet får lära sig att hantera det. Det är trots allt ganska få som har modet att vara uppriktiga i en tid då man måste förhålla sig väl med de som kan påverka ens livsföring, jobb och lön.
Jag tänker på ordet parresi (från grekiskan) som betyder ungefär frankt eller frimodigt. Enligt Foucault var parresi en hörnsten i den atenska demokratin (visserligen bara för män, men ändå) som symboliserade rätten att uttala sig fritt i detta vårt enda liv. Viktigare än någonsin.
Till sist. På baksidan kan man läsa ett citat ur Utan hänsyn:
”Det här är en bok. En dagbok. Men den är inte helt igenom privat, som en dagbok brukar, eller kanske ska vara, fast jag försöker skriva den så. Eller privat förresten, kanske är uppriktig ett bättre ord. Jag låter min man läsa den. Varje dag. Hans öga på texten är viktig för mig. Men förhåller jag mig därmed helt uppriktig?”
Jaget i MLDGs dagbok strävar alltså efter att vara uppriktig och undrar om hon verkligen är det helt och hållet. Utan hänsyn är en dagbok om att inte låta livet kuva sig. Det är om möjligt ännu modigare, större än att vara uppriktig i alla lägen. Frimodigt. Retsamt. Komplext. Inspirerande.
Signora Sabatini 