Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘närvaro’

Att vara i stunden. Att vara stundent. Hur svårt är inte det? Särskilt Leo har bekymmer med det. Alltid på väg. Planerande ett annat nu. Någon annanstans.

När Liv försöker få honom att stillna i stunden, uppleva det som pågår blir han provocerad, trots att han vet att hon har rätt. Allt för väl. Kanske irriterar det honom att någon annan försöker bestämma över honom. Han har aldrig gillat att någon annan styr. Inte ens om det har varit kärleksfullt menat. Inte ens om han själv har velat förändring.

Leo känner sig allt mer tveksam till att gå djupare i relationen med Liv. Den allt mer krackelerande självkänslan påminner honom ständigt om att han inget har att erbjuda Liv. Hon har utbildning, pengar, jobb. Vad har han? Förutom ett ständigt underläge? Han har ju i och för sig ett spännande liv i retrospekt. Men det som har varit är ju trots allt historia. Inget att bygga något på. Inget som duger att ladda framtiden med.

Liv protesterar. Hon tycker att han är full av innehållsrikt liv. Han är den hon vill vara med. Men det hjälper föga. Han går på känsla. Det kommer aldrig att gå. Alla relationer hittills har ju gått sönder. Förr eller senare kommer hon att upptäcka allt som han inte har. Hon vill vara förälskad och då modellerar hon fram den man och den känsla hon vill ha. Så ser hans tolkning ut. Trots att han tycker mycket om Liv är självtvivlet starkare.

Leo häller upp en whisky, spelar Steely Dan Two against nature på hög volym och hoppas saker och ting ska ordna sig.

Liv flyter ut i smekande jazzslingor som lägger sig som balsam över sårade känslor. Just nu Tord Gustavsen,  ett glas rött och Being there

Read Full Post »

Fulheten

Fulheten

Vissa dagar är jag belägrad av fulheten. Känner mig illa till mods. Ryser. Upplever ett livsmotstånd.

Och det som skräpar ner mitt system är, förutom krigenkatastrofernavåldtäkterna, först och främst reklamen som tapetserar våra offentliga vardagsrum, skräpet på gatorna, illa underhållna hus, folk som snäser åt en och är allmänt otrevliga.

Fast det sista är mest sorgligt.

Oomsorg. Är fult.

Men plötsligt möter man glitterblickar vid övergångsstället och skakar hand på håll. Möten. Leenden. En bilist saktar in och vinkar att man kan gå. Expediten som, trots att hon jobbar med ett slititigt, lågavlönat jobb, gör det till en konstart och kommunicerar med just mig.

Det glimtar till av liv.

Närvaro.

Omsorg.

Så vackert.

Invaderande.

Read Full Post »