Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mikael Wiehe’

Pussy Riot kommer att påverka Russia så till den grad att det blir ett före och ett efter. Ett Pussia. Att skapa ett lagrum för att bestraffa yttrandefriheten kan aldrig löna sig. Det är inspirerande när man förstår vilket mod det måste ha krävts för att göra dessa demonstrationer.

Har bytt lägenhet med en skrivarkollega och befinner mig nu i Malmö på Malmöfestivalen för lite input.

Igår lyssnade jag på Sjöströmskvartetten som framförde Juliet Letters – Elvis Costellos svit med texter inspirerade av de brev som fortfarande skrivs till Julia i Verona (!) för att sätta ord på komplexa relationer. Det är nåt med brevformen som jag gillar.

Wiehes Sånger från en inställd skilsmässa påminner lite om intensiteten och den musikaliska variationen, men här handlar det ju om olika relationer, och både text och musik är vildare, verkligt geniala och kongeniala! Musikerna spelade fysiskt, precis som Brodskykvartetten som jag såg i London, på 90-talet. De rörde sig över scenen i olika konstellationer och hade verkligen musiken i kroppen. Härliga att både lyssna till – och se på!

Jag lyssnade på texterna noggrannare den här gången- och de fångar verkligen komplexiteten i relationer, hur man kan älska och hata på samma gång – och vara så till den grad inkonsekvent. Ett tydligt tema i min roman. Just det temat tog ju för övrigt Ludvig Rasmusson upp i morgonens kåseri i God morgon världen. Om människan inte hade varit paradoxal och ändrat sig och brutit överenskommelser hade vi varit kvar på stenåldersnivå. Det är ett jobbigt, tålamodsprövande men vackert broderi – komplexiteten. Och utvecklande.

Mina favoriter är den underbara I almlost had a weakness om den bitchiga gamla fastern som skriver sitt testamente och triumferande inte ger en spänn till nån av sina släktingar, men då och då hemfaller till en viss ånger. När de spelade den och Jackson, Monk And Rowe var det som hela salongen svävade. Kraftfullt, djupvackert.

På tal om okonventionella arv. Har läst en ovanlig roman av Audrey Niffenegger i sommar, Själens osaliga längtan (Originaltiteln är She said. She said). Nu ser jag fram emot hennes The Timetraveller´s Wife på mitt nattduksbord. Den förra var en väl berättad riktigt skruvad berättelse med den vackra Highgate kyrkogården i London i fokus, där Marx är begravd, och en excentrisk barnlös moster som delar ut sitt arv: hennes möblerade våning i centrala London (med alla skor och kläder kvar) och en rejäl summa pengar, till systerns tvillingdöttrar som bor i Amerika. Arvet är behäftat med vissa villkor: de måste bo där tillsammans minst ett år innan de säljer – och systern (som hon är osams med och inte har träffat på 25 år) och hennes man får inte komma dit… Det var roligt att läsa nåt som vare sig är en deckare eller en traditionell kärlekshistoria, men som ändå innehåller både kärleksrelationer och död och ..vålnander. Komplex var ordet. Och hur man köper alltihop. Det är skickligt!

Ikväll blir det nog Ane Brun. Och Nina Björks föredrag om den nya boken ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde” – en kritisk analys av de senaste decenniernas ekonomiska och politiska utveckling i Sverige. Och ett samtal om teaterkritik med bl a den skärpta Rakel Chukri på Sydsvenskan.

27 grader. Sommaren går mot sitt slut med en het avslutning på alla plan.

 

 

 

Read Full Post »

Just nu är jag omsluten av död och förgänglighet. Min ena vän har en make som långsamt tynar bort i cancer, min andra vän har en syster som tog sitt liv. Och min svåger hittades död i en snödriva när han hade skottat snö. Tänker på Astrid Lindgrens telefonhälsning mot slutet, som en besvärjelse inför det oundvikliga.

DödenDöden.

Allt är tillfälligt. Så och min tand som rotfylldes häromdagen. Nu är den död, sa tandläkaren. Sten död.

Snöskulpturerna i Luleå kommer att smälta, liksom Ishotellet i Jukkasjärvi. Allt är förgängligt. På besök. Men bara när döden knackar på blir vi påminda om livets skörhet och obeständighet.

Och samtidigt reser sig ett förtryckt folk ur dödens käftar, lett av livstörstande ungdomar. Via upprop på facebook, uthållighet och övertygelse visar de att förändring är möjlig. Också efter rädsla och undantagstillstånd i 30 år är frihet möjlig.

”Men om dom där uppe i det blå

inte längre vill förstå

utan föraktar alla dom som ger dom mat,

ska pyramiderna till sist bli deras grav.”

M Wiehe

När människor tillsammans gör verklighet av sina drömmar kan allt ske.

Bildrapporteringen var fantastisk. Vilka glädjescener. Men det som berörde mig starkast var den sista meningen i dagens ledare i Expressen.

Vi är alla egyptier.

Read Full Post »