Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kärleka’

Solen väckte mig denna morgon. Varmgyllene strålar strilade in genom fönstret. En bjärt kontrast till den blåsiga söndagen, i förrgår, när vinande isknivar flög genom den grå luften, och jag barrikerade mig inomhus.

Från morgonradion strömmade en skön skånsk röst som talade om skammen att inte klara av relationer. Att skilsmässor visserligen är nödvändiga ibland, men att det man förlorar är den förtrogna, föräldrakompanjonen som man kan prata med om sitt nära liv. Det kan handla om barnens framgångar eller tillkortakommanden, utan att det känns som att sprida barnskryt, eller gränslöst belasta någon utomstående med oro. Det kan handla om sina egna inre och yttre resor. Men där finns en spärr. Ursprungspartnern är borta och kvar är skammen, att man inte klarar av nära relationer. Spärren som är en rest från det förflutna blir också en spärr framåt.

För att ta sig ut detta tillstånd måste man hitta en ny vänniska och våga visa tillit. Min romankaraktär Helena, som upplevt både tidig förlust av förälder som tonåring och senare skilsmässa, har förlorat hoppet om att det är någon idé att närma sig någon. Hon blir förr eller senare lämnad i alla fall. Det är hennes grundackord.

Visserligen har hon funnit en ny varm kamrat, Bror. Han vill gärna lyssna, men hon vågar inte berätta – mer än på ytplanet. Hon säger att hon inte har något att ge, inte något att berätta. Detta trots att det i henne finns berättelser om resor – en jobbresa till Australien, en annan till Sydkorea, som hon knappt nämner. Inte heller kan hon förmå sig att berätta om barnens framgångar. Hon är fast i mantrat, jag har inget att berätta, inget att komma med. Det hon egentligen säger är att hon inte vågar bli förtrogen, att hon inte riktigt tror att Bror ska förstå, att han ändå aldrig kan bli hennes livs kärlek. Det var ju han som gick.

Att öppna sig är att blotta sig, att visa strupen, släppa fram känslor, bli sårbar. Hon utgår ifrån att han förr eller senare kommer att lämna henne. Det är ju bara att titta på hennes historia. Och det vill hon inte utsätta sig för. Det gör för ont.

Människan borde ta sig till en terapeut. Och det har hon ju också gjort. Bror är terapeut, men vad hjälper det att han älskar henne och lyssnar till henne. Hon behöver hitta en professionell lyssnare och prata igenom sina sår.

Kanske finns det utrymme för både mannen i hennes tidigare liv och mannen i hennes senare liv.

Läka kommer före leka.
Kärleka med en vänniska.

Read Full Post »

Vi gifter oss och skiljer oss allt högre upp i åldrarna läser jag på nätet.

Jag snickrar på ett bröllop. Och en begravning. Där inget blev som planerat.

Ritualerna som håller ihop oss när livet går sin egen väg.

Hur man håller liv i sitt liv.

Om att kärleka i sin relation.

Om att kaos är granne med gud.

Stagnelius kunde inte ha haft det lätt han heller.

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Read Full Post »