Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bourdieu’

Såg Yasmina Rezas Konst på Intiman i Malmö i helgen. Ett kammarspel om vänskap.

Serge, välbeställd frånskild hudläkare och konstälskare har köpt en vit monokrom för 25 000 Euros. Detta provocerar Mark, flygplansingenjör, gift med Paula, som har en enklare smak. Han tycker att det är obegripligt hur Serge har kunnat köpa en helt vit tavla för oanständigt mycket pengar, ”vit skit”. Marc tar det personligt och  blir sårad. Den yngste vännen Yvan arbetar i textilindustrin, men jobbar nu i kontorspappersbranschen pga av att han snart kommer att gifta sig med Catherine som är del av en sådan koncern. Han är upptagen av att planera sitt bröllop och försöker balansera familjens behov med sina egna. Han är den glade gamängen som inte vill stöta sig med någon, en amöba, enligt den rättframme Marc, och förstår sig inte på tavlan, men accepterar ändå att det är Serges val. Kvinnorna finns bara med indirekt i samtalen och blir då recenserade på samma sätt som tavlan. Det är som om Reza liknar Serges kärlek till tavlan som vilken kärleksaffär som helst. Och kan man kritisera tavlan kan man kritisera andra kärleksobjekt på samma sätt.

Föreställningen utspelar sig i ett vitt rum, med en soffa, en fåtölj och ett par bord. Vi befinner oss oftast i Serges lägenhet som definieras med ett modernistiskt collage i vita nyanser i fonden. När vi är hemma hos Marc finns där istället en landskapsbild över den medeltida staden Carcassonne i bakgrunden. Hemma hos Yvan växlar bilden till ett kitchigt blomsterstilleben i starka färger. Via monologer, dialoger och samtal med alla tre får vi reda på männens sympatier och antipatier. Serge söker bekräftelse, Yvan harmonisk lycka och Marc uppriktighet. Samtalen börjar som vardagligt småprat och snurrar efterhand in sig i öppna konflikter med tavlan som utgångspunkt.

Pjäsen laborerar med Bourdieus begrepp Det sociala rummet och Kulturellt kapital. Dessa män har en liknande ekonomisk situation, men olika kulturellt kapital. Serge provocerar de andra genom via tavelköpet visa att han har ett högre kulturellt kapital än de andra. Han läser Senecas stoiska essäer om livet som handlar om att acceptera livet med dess positiva och negativa händelser utan emotionalitet, och rekommenderar Mark att läsa den. Även detta befäster att Serge har ett högre kulturellt kapital än de andra – och det är denna ojämvikt som skapar rörelse och konflikt i det sociala rummet och i föreställningen. Kan man vara vänner med människor som har för olika kulturellt kapital? Kan man förstå varandra?

Ett annat nyckelord är dekonstruktion, ett textanalysbegrepp initierat av den franska filosofen Jacques Derrida. Andemeningen är att det i texter (och målningar) finns olika lager som kan analyseras, liksom författarens (målarens ) intention.

I slutet ger Serge en tuschpenna till Marc och låter honom göra tavlan begriplig genom att rita på den. En inbjudan som för ett ögonblick får åskådaren att tro att Serge ”offrar” tavlans värde för att behålla vänskapen. Gesten blir inte lika generös när vi inser att Marc visste att tuschen går att tvätta bort. Kvar blir ändå en idé om att olika kulturella kapital kan överbryggas om man blir inviterad, inkluderad.

Föreställningen slutar som den börjar med att Marc kommer in på scenen och säger: ”Min vän Serge, som är en av mina äldsta vänner, har köpt en tavla. Det är en kanvas på 1×1,5 m.”

I slutet lägger han dock till: ”Den representerar en man som rör sig genom rymden och sen försvinner.”

Plötsligt blir vita tavlan, Tabula rasan, ett uttryck för livet självt.

Frågan jag bär med mig ut är: Hur skulle denna föreställning ha sett ut med tre kvinnor. Har kvinnor tillåtelse att vara så direkta och ”oartiga” som män i sina vänskapsrelationer?

Read Full Post »