Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Såg filmen Violette igår av Martin Provost. Den handlar i huvudsak om vänskapsrelationen mellan Simone de Beauvoir och Violette Leduc. Besläktad med  den starka och minimalistiska filmen Ida, Pawel Pawlikowskis svartvita film utspelas den i efterkrigstid och handlar om komplexa situationer och komplexa porträtt. Filmen Violette har också ett klassperspektiv. Relationen mellan de båda kvinnorna är minst sagt ojämlik.

Gott att för en gångs skull se en film där den kvinnliga huvudpersonen efter alla motgångar inte tar livet av sig, utan når de hett eftertraktade skrivframgångar hon så har suktat efter. Inspirerande för oss skrivande människor. Det är bara att skriva på. Inte ge upp. Skala av och lyft fram det som bränner mest. Word.

Violette Leduc står nu på läslistan.

Teaterpremiär

Har nu träffat teaterdirektören för PotatoPotato som sätter upp min föreställning med arbetsnamnet Sedlar. Eller rättare sagt den föreställning som tar form efter min idé. Så spännande att se vad de gör av den! Premiär i Malmö den 18 april. Jag hoppas jag hinner tillbaka från Paris. Föreställningen handlar om pengar och värde. Ett samtal över tid och rum. 1892 skriver Oscar Wilde i  Lady Windermere’s Fan

Vad är en cyniker? En man som vet priset på allting men värdet av ingenting.

Den ligger på min min läslista med koppling både till föreställningen och makarna Bruce. Fast cyniker var de absolut inte.

Det är lustigt hur mina projekt påverkar varandra. Hur ett namn från makarna Bruces brevväxling blir till en karaktär i den andra romanen som jag skriver. Föreställningen Sedlar för tankarna till Viktoria Benediktssons debutroman Pengar, skriven samma år som Carolina och William möts i Paris, 1885. Den måste jag läsa för att få fatt i tidsandan. Mätt med konsumentprisindex motsvarar 100 kr 1885 hela 6379 kr idag. Det är bra att veta när man läser vad sömmerskan tog betalt för Carolinas klänningar.

I Malmö är det grått och disigt. Jag bor på Airbnb på Fersens väg i en stilig våning där jag har boat in mig i ett rum med bad en suite. Här finns miljöer som man kan använda litterärt. Man blir lite av en tjuv när man skriver skönlitteratur. En miljö här, en anekdot där, ett samtal överhört på en restaurang. Det är verkligen stimulerande att vara en spunkletare.

Gott Nytt år!

2015 blir ett spännande år på många plan. Ett nytt intressant heltidsjobb i Stockholm gör att jag kommer att lägga fokus på det ena av mina två romanprojekt. Men till Paris hoppas jag kunna åka ändå för att göra research om makarna Bruce, i synnerhet Carolina. Kanske blir det inte en hel månad, men förhoppningsvis en halv.

Sedan sist har jag fått bekräftat att makarna Bruce fick en dotter som dog i späd ålder. Detta har jag anat under en längre tid, framförallt genom olika bildmotiv på Brucebo, men ingenstans har jag sett detta belagt förrän nu. Besökte Fornsalen i Visby på Nyårsdagen och införskaffade då Kvinnfolki, Gotlandskt arkiv 2009, en bok om gotländska kvinnoförebilder. Där i en text av Gun Westholm kunde jag läsa just detta. Westholms källa är Ingeborg Lingegårds Gotländska föregångskvinnor 3 som jag nu har beställt på biblioteket.

Mitt andra projekt skriver jag tillsammans med en författarkollega, för att testa en snabbare skrivprocess. Den romanen har en ramberättelse och sedan följer tolv kapitel med en ny huvudperson i varje kapitel samtidigt som ramberättelsen och dess utveckling går som en röd tråd genom det hela. Vi skriver på olika kapitel, snabbredigerar och går vidare efter skypemöten då vi diskuterar olika problem och möjligheter. Finputsen sparar vi till sist. Mycket lustfyllt. Tanken är att vi ska ha ett manus klart i sommar. Vi får se hur det går att kombinera ett nytt jobb med allt vad det innebär och mitt skrivande. Där tror jag att ett samarbetsprojekt underlättar. Vi får mycket energi av varandra.

I övrigt har det varit ledigt från allt med stilla promenader, god mat, samtal i alla riktningar och mycket läsande, en viloperiod helt enkelt utan klappar och stress, med besök av syster och god vän. Till veckan åker jag för att jobba i Malmö månaden ut och sedan en vecka för att samla ihop mig inför det nya jobbet. Kul, Kul!

Muskler och Modiano

För att orka skriva har jag sedan en tid börjat gå på Friskis och Svettis. Tre pass i veckan, två styrketräning och ett med gruppgympa. Det känns fantastiskt bra. När man sitter stilla framför en skärm behöver man vara stark och smidig. Dessutom har jag upptäckt en bonus. Bastu. De flesta kvinnor duschar inte efteråt, utan sveper bara kappan om sig och skyndar hemåt. Man undrar varför? Är det rädslan att visa sin nakna kropp eller är det bara bråttom hem för att ta hand om ruljansen. Man undrar. Oftast är jag alltså ensam i duschen och nästan alltid helt solo i bastun. Det är ljuvligt att ösa vatten på stenarna och smälta in i ångan. Kropp och knopp slappnar av totalt och när jag åker hem känner jag mig helt i balans. Lugn, skön, fri.

Skriver nu på två projekt parallellt. Det ena med en vän. Ett experiment där vi skriver i ganska snabb takt. Vi skypar och redigerar varandras texter. Det är så roligt! Vi har båda var sitt ensamprojekt också, men det gemensamma fungerar som en motor. Det håller oss igång. Vi har en ramberättelse. Vi har två huvudkaraktärer och en plats. Och en tydlig idé om vad vi vill berätta. Ren njutning. Och så spiller det ena över på det andra. Det är som att ha tillgång till två olika världar.

Lyssnade på Modianos Nobelföreläsning här om dagen. Det handlade mest om skrivande. Inspirerande. Se här:

Under kopieringen i mörkrummet framträdde bilden gradvis. Under läsningen av en roman äger samma kemiska process rum. För att detta samförstånd mellan romanförfattaren och läsaren ska uppstå får författaren aldrig forcera sin läsare – lika lite som sångaren får forcera sin röst – utan bör dra honom med sig omärkligt och ge honom så mycket utrymme att boken gradvis tränger in i honom, och detta genom en konstnärlig metod som liknar akupunktur – det gäller bara att sticka nålen på det rätta stället för att flödet ska fortplanta sig i nervsystemet.
http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2014/modiano-lecture_sv.pdf

Just det. Att skriva handlar en hel del om timing och att inte vara övertydlig. Läsaren måste få göra sin del av berättelsen.

Måste lägga in ett bastubad i min roman, kanske i båda. Låta läsaren upptäcka detta njutningsmedel. Låta det ånga genom pärmarna.

Stilleben

Såg en fantastisk film igår. Lågintensiv. Still life av Uberto Pasolini. Handlar om en man som arrangerar begravningar för människor utan anhöriga. Nyansrikt spel om döden förstås – och livet, men framföralllt om drivkrafter och hur vi hanterar möten med andra, levande och döda. Omsorg. Vad händer i ett samhälle när allt kretsar runt effektivitet. Kan vi effektivisera döden och sorgen?

En film jag kommer att bära med mig länge.

April in Paris

Ibland får man ett brev som lyser upp hela tillvaron. Jag hade  precis kommit hem från begravning av min goda vän – och novembermörkret var gråare och dystrare än någonsin. Ett brev från Svenska institutet väntade i min brevlåda. Den gula loggan lyste som en sol. Min ansökan att bo i deras gästlägenhet hela april 2015 är beviljad!

Så roligt det ska bli att gå i Carolina Benedicks Bruce fotspår och leta rätt på hennes bostads-och studioadresser. Gå till Luxembourgträdgården och fundera över var hon och William vandrade, diskuterade, grälade. Och däremellan besöka konstmuséer och bistros, saluhallen och bara flanera under kastanjeblommen. Lucky me. April in Paris…

Döden döden

Jag är bedövad av förlusten av en vän. Cancern tog henne alldeles för tidigt. Det var inte oväntat, men plötsligt blev det absolut. Det är märkligt hur sorgen verkar. Vardagen kräver att man fungerar som vanligt, vilket man gör av och till.  Så plötsligt vid en förbipasserande doft eller ett ord på en reklamtavla eller vad som helst börjar associationerna spinna och tvärt blir man ledsen, tårögd och faller ner i  sorgeschaktet.

Tänker på Carolina. Hur chockad hon måste  ha blivit över Wills plötsliga död. De hade knappt byggt färdigt huset som de skulle bo i resten av livet. Grusade planer, omdirigering, nya beslut, förändrad kurs. Döden är en riktig spårväxel.