Influensan drabbade mig. Hosta och feber. Huvudvärk.. Har inte kunnat läsa, tittat lite på svtplay via datorn. Låg energinivå. Ämlig.
Det tristaste med att vara sjuk är nog att man förlorar lusten och förmågan att prata, skriva, läsa, göra, tänka, planera – allt känns bara som en grynig välling, grå och doftlös.
Grågrått utanför fönstret här i Vasastan; jag tror det skulle ha tett sig grått även om det hade varit full sol. Minus sex grader. Folk skyndar. Mot olika mål. Logik och logistik är klar för individen – varje människa vet vad hon ska göra, vart hon är på väg – åtminstone fördetmesta i de pågående aktviteterna – men för oss andra är det ju helt osynligt. Det ser ut som en myrstack. Obegripliga, meningslösa aktiviteter i en myrstack. Vad är egentligen meningen med allt?
Det plingar till i min dystopi. Och så får jag ett mejl från min kära vän Y. Hon som är som ett savigt träd med armarna rätt upp i skyn.
Nej – jag ropar: Mening nog i sig själv! I detta:
att genomströmmas av livet – vandra på marken – andas in luften – räta ut sina lemmar – känna fröjden som stiger mot en från alla ting!
(Artur Lundkvist, Glöd 1928)
Hur överlevde man utan vännerna?
Jag tror jag börjar tillfriskna.
Lämna en kommentar